Dossier K är en självbiografi i dialogform, ur de samtal som Imre Kertész hade med sin vän redaktören Zoltán Haffner skapade han senare en självbiografi. Författaren hänvisar till Platon som ansåg att sann kunskap endast kunde uppnås genom samtal. Nietzsche i sin tur tyckte att romanen som konstart hade sitt ursprung i de platonska dialogerna, i så fall är det här en roman?

Här får vi följa en dialog mellan Kertész och hans vän Haffner. Hur han tänkt när han skrivit sina böcker om sina upplevelser i förintelselägren. Författaren är född i Ungern och hans ungdom överskuggades av nazisternas förintelse och kommunistregimens instängdhet.

Kertész säger att hans uppgift som författare inte är att ställa någon till ansvar, utan skildra någon så exakt som möjligt. Hans erfarenheter från lägren säger honom att den mänskliga naturens anpassningsbarhet är oändlig. Vidare säger han, att i diktaturen är medborgaren som inte råkar sitta i fängelse bara en fånge på permission.

De diskuterar om hur mycket det är om honom själv han skrivit. Att romanfiguren liknar hans förra jag, som är den som upplevt det som står i romanen eller är den mer lik den som har skrivit romanen. Imre säger ”Jag har liksom krupit ur mitt skinn och dragit på mig ett annat, dock utan att kasta bort det tidigare”.

Det känns som om jag började i fel ände när jag läste den här boken, hade med största säkerhet fått mer behållning av den om jag läst någon av hans romaner först. Men å andra sidan blev väldigt nyfiken på dem, allrahelst på Mannen utan öde och Fiasko, de är båda byggda på självupplevda händelser. Imre Kertész fick nobelpriset i litteratur 2002.

Det är en diskussion man får följa och många tankar om författarens liv, som det finns mycket att hämta i. Det är bra att eftervärlden får höra vittnen från förintelsen, så vi inte glömmer vad som hänt.

Betyg 3

Nobelpristagaren Imre Kertész har förbryllat sina läsare med att skriva romaner som är förvillande lika de erfarenheter alla vet att han haft (överlevare efter förintelselägret Auschwitz, censurerad journalist och författare i det diktatoriska Ungern mm.), men har konsekvent påstått att hans böcker är icke självbiografiska fiktioner.
I ”Dossier K.” samtalar Kertész med sin redaktör Zoltán Haffner om sitt liv och sitt författarskap och ofta kommer frågan upp: ”Men det du berättar nu är precis samma som du beskriver i ’Mannen utan öde’ (eller ’Galärdagbok’ eller ’Den engelska flaggan’), trots att du påstått att det är fiktion.” Och Kertész framhärdar ihärdigt att: ”Det ÄR fiktion”, och pekar sedan på några detaljer som skiljer sig från vad som verkligen hände. Just denna envetna hållning till att hans författarskap handlar om påhittad fiktion har nästan blivit ett signum för Kertész. Som jag tolkar hans liv och författarskap, efter att ha diskuterat dessa med Elinleticia samt läst Dossier K, så är denna attityd förutsättningen för överlevnad och skrivandets framgång. Attityden skapar en distans till hans traumatiska liv som gör att han kan betrakta det utifrån och lyfta fram alla känslor, minnen och upplevelser utan att dessa påverkats av all den smärta de kommer med – och nästan alltid förvrängs och färgas av. På det sätt skapar han större sanning genom att ta avstånd från det han minns. Han säger exempelvis att ”Minnen är ingen bra källa för att finna fakta.”
Kartész har på det sättet funnit ett sätt att ge oss större sanning genom att ljuga om det han minns.

Samtidigt har detta sätt att ta distans – genom att förskjuta minnen och upplevelser till en litterär sfär – troligen varit Kertész sätt att överleva och hantera sina upplevelser. Många ”överlevare” överlevde egentligen inte. Deras själ dog och kroppen levde vidare tills de slutligen tog sitt liv eller tynade bort. Flera exempel finns, även bland de mer framstående och aktiva överlevarna, som exempelvis Primo Levi. Irme Kartész är dock ett exempel på någon som lyckats hitta något sätt att finna vissa värden i livet efter Auschwitz. Litteraturen. Stundtals hittar han liv, eld och lycka. Men stundtals plågas han av depressioner och hopplöshet inför allt.

”Dossier K.” blir Kartész självbiografi. Enligt Sokrates/Platons metoder låter han sig ifrågasättas och nagelfaras av sin gode vän och redaktör Zoltán Haffner, för att på detta sätt nå sanningen. Å andra sidan upplever jag när jag läser boken att han allt som oftast undviker den väldigt elegant och konsekvent. De flesta påståenden och frågor från Haffner bemöter Kartész med vokabulära krumsprång och one-liners i sann Oscar Wilde stil. Jag älskar många av dem. Som:

”I en diktatur är varje människa, som inte sitter i fängelse, en fånge på permission.”

Men samtidigt är dessa showstoppers så uppenbart till för att imponera oss så att vi glömmer vilken fråga som ställdes och att vi faktiskt ännu inte fått svar på den. Kertész säger mycket klokt och mycket originellt. Mycket är självutlämnande, modigt och icke smickrande för hans egen person – men jag är långt från säker på att vi, trots det, får se sanningen.
Och jag är nästan helt säker på att i Irme Kertesz fall – finns inte någon sanning att hitta.

Boken lästes in på det enda sätt som egentligen är möjligt när man nedtecknat en dialog mellan två personer – av två personer. Irme Kertész repliker lästes in av Björn Granath och Zoltán Haffners av Svante Weyler. Den levande och fria dialogformen lockar givetvis till att dramatisera och leva ut – vilket båda inläsarna till viss del gör, men på ett måttfullt och fungerande sätt.

Betyg 4