FÄRSKT VATTEN TILL BLOMMORNA Valérie Perrin 2018 i översättning av Sara Gordan


Violette som denna roman handlar om hade det kämpigt från allra första begynnelsen. Ansågs dödfödd, lades på ett element och vaknade till liv, oönskad från början.

Här skulle man kunna tro att det bara blir elände, men det här är verkligen en varm berättelse, men inte utan sorg. Trots olyckor som hon går igenom så bestämmer hon sig att för att det tillståndet hon befinner sig i just då, krossad och tömd inte ska hålla i sig. Hon är verkligen enträgen i allt hon gör.

Det är en lång roman så man lär verkligen känna huvudpersonen, hennes arbete först som banvaktare, fälla ner och upp bommar när tågen kom, ända till 1997 för att sedan automatiseras och hon blir kyrkogårdsväktare. Egentligen är de två om jobben, men hennes man Philippe har egna intressen.

Violette trivs på sin kyrkogård och i sitt lilla hus där dörren alltid står öppen för besökare. Mycket handlar om det, folk kommer och vill prata en stund om begravningen, om de som gått bort, en dag kommer en man med en lite speciell önskan.

Mycket finns i denna roman, framförallt värme och medmänsklighet, men också sorg och olycka och just det senare blir som en egen historia som ska lösas. Jag gillar att man också får flera perspektiv genom att de personerna får berätta sin sida av det som hänt, då också hennes mans upplevelse och handlande, på det viset kan man få mer förståelse för hans agerande, för den skull inte tycka om det.

Ska man sammanfatta Violette så är hon en varm målmedveten människa som går helhjärtat in i sina uppgifter trots motgångar så reser hon sig.

Det som jag tycker drar ner läsningen är att det blev lite för mycket sidovägar, för mycket folk att hålla reda på, allt hade kunnat förkortats en aning. Även att det blev lite för sentimentalt för mitt tycke. Men absolut trots dessa invändningar en läsvärd roman,

Betyg 3