Resterna av ett tre tusen år gammalt lik hittas under en dikesgrävning i Uppland. 50 år senare blir en arkeolog nyfiken på lämningarna.
De föremål den döde bar på sig visade att han kom från nordöstra Skåne, 60 mil söderut. Hur hade han hamnat i Uppland, hur dog han? Med modern vetenskap lyckades man bevisa att han flyttat tre gånger i sitt liv (strontiumhalten i ben och tand), hans huvudsakliga föda, hur gammal han var när han dog och hur lång han var. Med hjälp av hans kranium gick det att rekonstruera hur hans ansikte sett ut (som en lirare ur makarovfemman!), mätning halveringstiden för den radioaktiva kolatomen C14 (14C, kol 14) kunde man hur länge liket legat i marken. Etc. Utifrån andra fynd från samma tid kunde man göra bild av hur hans hus och båt sett ut. Etc. För alla som läst en smula om de vetenskapliga metoder som moderna arkeologer använder och som sett CSI-serierna på teve känns det mesta bekant. Det som inte kan bevisas med naturvetenskapliga metoder blir förstås till delar mer eller mindre väl underbyggda gissningar. Med sina 566 sidor måste man nästan vara arkeolginörd eller hysterisk CSI-fan för att inte storkna. Men sammantaget ger boken en bra bild av hur en vanlig medelsvensson levde i Skandinavien för tre tusen år sedan. På köpet får man en massa andra kunskaper och aha-upplevelser. Många skulle nog säga att boken är tråkig och det är den. Trots det får boken en femma av mig, just för att den tar med allt. Författaren är en respekterad arkeolog och har även skrivit många faktaböcker och läromedel för barn om allt från dinosaurier till forntida gravar.

Betyg 5

Kan man få en bok på 572 sidor om ond bråd död och arkeologi att bli underhållande? Går det att lösa ett mordfall som begicks för tretusen år sedan?

Arkelogen och författaren Jonathan Lindström har tagit sig an den utmaningen. Han gör det med hjälp av bl.a. genetiker, bensmeder, oceanografer, barnmorskor, rättsmedicinare, meteorologer och en stor fantasifullhet och han klarar det galant.

När Jonathan nystar upp handlingen får vi på köpet kunskap om hur det var att leva på bronsåldern. En tid som vi inte vetat så mycket om. Granhammarsmannen som fyndet kallas därför att han hittades av en lantarbetare som grävde diken just i Granhammar utanför Upplands-Bro 1953 . Han råkade gräva precis där Granhammarsmannen hade sjunkit till botten. Det som nu är ett militärområde var då på bronsåldern en havsvik på 20 meters djup.

Han var en man i 50- årsåldern som blivit ihjälslagen med 19 hugg och sedan antagligen sjunkit till botten i fjärden. Var det en galning som utdelat huggen och varför stod Granhammarsmannen bara och tog emot dem? Skadorna visade inga tecken på att han försökt fly.

Granhammarsmannen levde i en tid som var mycket mer våldsam än vår. Det var en stor dödlighet överhuvudtaget och då allrahelst bland barn. Man har hittat skelettrester med avhuggna huvuden på både vuxna och barn, det har kanske varit avrättningar eller strider. Gravarfynd visar att befolkningen på bronsåldern var hårt sliten av kroppsarbete och uselt hälsotillstånd bl.a. orsakat av näringsbrist. Det hade de kunnat undvika om de ägnat sig åt fiske. Men prover på skelett visar att de hållit sig till en landsbaserad kost.

Det märks att Jonathan tycker att det här är mycket spännande för han berättar med liv och lust, därför kan det ibland bli lite väl mycket beskrivningar. Som t.ex. hans ingående redogörelser om bronsåldersbåtarna som upptar ca 17 sidor. Men jag kan förstå att han vill ha med allt han vet om bronsåldern, för det är det som är syftet med boken.

Det är ett bra grepp att ta med en människa som har levt och dött på riktigt. Det är lättare att ta till sig all information då och samtidigt är det spännande att se hur pusselbitarna läggs ihop, för att till slut bli en bild om vad som kanske hänt. För helt säker kan ju ingen egentligen vara. Men ett är säkert och det är Jonathans entusiasm för Granhammarsmannens öde och bronsåldern, det avspeglar sig i hela boken. Och det är svårt att inte ryckas med av hans berättarglädje.

Jag blir imponerad av att man kan få fram så mycket information av ett skelett som legat i marken i tretusen år. Att man genom pollendatering kan fastställa när mannen levde. Genom att borra i en tand och ta olika prover på benmjölet, kan man få fram vad mannen åt i sin barndom och på det viset också kunna fastställa var han bodde, och då också se hur många gånger han flyttade under sitt liv. DNA-prov visar vilken ögonfärg han hade, till och med mannens utseende kan man få fram. Här med hjälp av konstnären Oscar Nilsson som specialiserat sig på att rekonstruera utseende på människor genom att utgå från den dödes skalle. Han har många gånger hjälpt polisen och nu fick Jonathan en handräckning med att få fram Granhammarsmannens utseende. Vi får en bild av en blåögd man med ett östeuropeiskts utseende. Det är fascinerande!

Så smickrande det måste vara för Granhammarsmannen att få hamna så i fokus, om han bara visste. Vad jag har svårt att förstå är varför han föll i glömska efter det att han hittades 1953. Det var ett stort fynd man gjorde, så det var konstigt att det inte fick mer uppmärksamhet än det fick. Vilken tur att Jonathan Lindström tog upp ”fallet”.

Till slut ett citat ur boken:
En miljon nätter låg Granhammarsmannen i bottenleran. Men han låg där utan längtan och utan skräck. Döden är ingenting, en svart blinkning, inte ens ett ögonblick i upplevandets långa historia. Nu sitter ungarna och småpratar vid stranden till Östersjön, uppfyllda av en fantasilek, deras mor ligger på en filt och läser och jag knattrar på tangentbordet medan solen går ner bakom min rygg. Vi seglar ständigt genom livets berättelser, nätter går hän och nya dagar gryr.

Betyg 4