Den stora skrivboken 1986, Beviset 1988, Den tredje lögnen 1991, Agota Kristof i översättning av Marianne Tufvesson

Den här romanen ruskade om rejält, så mycket vänds ut och in, finns inga gränser.

I del ett blir två tvillingbröder placerade hos deras mormor, som för övrigt kallas för häxan, i en by som ligger vid den bevakade gränsen där många mött döden, det är i slutet av andra världskriget. För att klara av omställningen så gör de två bröderna allt för att förhärda sig. Det är berättat i vi form, språket är direkt, brutalt och väldigt osentimentalt. Mycket är svårt att läsa.

I del två så har sex år passerat, nu handlar det mycket om sorg, sorg efter den broder som flydde över gränsen. För att härda ut så tar sig Lucas an en ung moder med ett puckelryggigt barn, barnet får all den kärlek brodern skulle haft. Det här är den del jag känner mest för.

I del tre tappar jag bort mig totalt, är avsikten att tvivla så har författaren lyckats med bravur. Allt som hänt omkullkastas, vad är avsikten med det kan jag undra.

Det här liknar inget annat jag läst, det är en berg och dalbana i känslor, tvivel och i viss mån uppgivenhet, varför gör Agota så här med oss?

Betyg 3