Denna bok är så viktig .

Betyg 4

Kriget har inget kvinnligt ansikte, Svetlana Aleksijevitj, Ersatz 2012 i översättning från ryskan av Kajsa Öberg Lindsten

”Minst tre människor deltar i samtalet: den som nu berättar, den människan hon var då, vid den tidpunkten för den händelse hon berättar om, och så jag”.

Svetlana Aleksijevitj skriver att det redan på 400-talet f.Kr. fanns kvinnliga soldater i Aten och Sparta, men hur var det under nyare tid, på 1900-talet? Under första världskriget värvade man kvinnor i England, Ryssland, Tyskland och Frankrike, men det stora kvinnliga genombrottet skedde under andra världskriget, då det ingick kvinnor i alla slags förband i många länder. I den brittiska armen deltog 225 000 kvinnor, i den amerikanska 450 000 – 500 000, i den tyska 500 000 och i den sovjetiska ca en miljon.

Svetlana skriver historien om kvinnornas krig, den som kanske inte blivit så omtalad och för att kunna göra det har hon lyssnat på deras röster, hon har låtit det ta tid och förberett sig noga. Hon har tillbringat mycket tid med de kvinnor hon sedan skriver om, tom bott med dem, hon vill först närma sig dem i deras nuvarande liv, alla vill inte prata, det är för svårt, medan andra känner en längtan att få prata om sina minnen, för ingen har varit villig att lyssna förut.

Automatiskt tror man kanske att de utförde sjukvårdsarbete, men de var representerade på många fler befattningar, som t.ex. signalister, skarpskyttar, prickskyttar, infanterister, luftvärnssoldater, furirer, fänrikar, korpraler, telefonister, flygmekaniker, piloter, ja listan kan göras hur lång som helst och det gemensamma för många av dem är att de tjatat sig ut i kriget, de gör allt för sitt land som de älskar, en ovan tanke för oss i Sverige tänker jag. En kvinna säger, för oss var det alldeles självklart – vi var likadana. Vi hade fått lära oss att vi och fosterlandet var en och samma sak. De kämpar för sitt land och går omkring i manskläder och för stora stövlar, för kriget är inte gjort för kvinnor, men mitt i all smuts och död vill de behålla det kvinnliga genom små saker, som att plocka en kvist, sy en vit krage av ett bandage eller färga ögonbrynen, en kvinna berättar att när hon fick två ägg använde hon dem till att putsa stövlarna istället för att äta dem, fast hon var hungrig. Det är som om de mitt i all smuts och död vill bevara en gnutta av det vackra, det kvinnliga, ett slags hopp.

Männen blev hyllade när de kom hem från fronten, kvinnorna höll det hemligt för rädslan att inte bli anställda, inte bli gifta. De kunde bli hånade av andra kvinnor och bli kallade för soldatluder.

Hur ska man bedöma denna bok, som mer är skriven som ett reportage, med mycket känslor, både svåra och vackra, men mest svåra, så det var många gånger mycket svårt att ta in, det måste portioneras. Det är många berättelser i en, många öden så det blir upprepningar, det kan förta. Det känns ibland som om de många rösterna ibland står i vägen för själva historien, men jag vill inte tänka så, det känns inte hederligt mot de människor som gått igenom så mycket. Men ett är säkert, Svetlana Aleksijevitj har gjort ett storartat arbete för eftervärlden och det ruskar om.

Jag tänker att det är dags för filmvärlden att ta tag i det här och är förvånad över att det inte gjorts för länge sedan.

Betyg 3

Om man vill bli bombarderad med hundratals hemska historier från andra värlskriget är det här den rätta boken att läsa. Det är allmänbildande, intressant och fruktansvärt. Författaren mottog nobelpriset i litteratur 2015.

Betyg 3