En liten bok med mycket innehåll.


Kurdernas öde är att bo i ett land som är uppdelat i fyra delar, av engelsmännen och fransmännen. De får finna sig i att deras land tillhör Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Men det är många som inte viker sig utan de kämpar för sin självständighet, bl.a. Azad Shero Selim och hans familj.

Azad minns vad hans farfar hade berättat. ”Han var född kurd, i ett fritt land. Sedan kom osmanerna och de sade till farfar: du är osman, och så blev han osman. När det osmanska riket föll blev han turk. När turkarna försvann blev han kurd igen, i kurdernas kung Shejkh Mahmuds rike. Sedan kom engelsmännen och då blev farfar Hans Majestät kungens undersåte. Engelsmännen uppfann Irak, farfar blev irakier, men han förstod sig aldrig på det där mystiska nya ordet Irak”.

Azads pappa arbetar som telegrafist åt general Mustafa Barzani och är starkt engagerad i den kurdiska frihetskampen. Hans äldre bröder arbetar för motståndsrörelsen och försvinner då och då upp i bergen. ”Nästa år är vi fria”, säger Azads pappa som sover med geväret under madrassen. Han är full av optimism och hat, men blir mer och mer kuvad av Saddam regimen som tagit över makten.

När napalmbombningarna från Irak blir för intensiva väljer familjen att fly, hjälpen som de hoppats på från amerikanarna och då allrahelst Kissinger uteblir. Och när shahen av Iran 1975 skriver under ett fördrag med Saddam Hussein så förlorar de sitt sista stöd och känner sig verkligen förrådda. De väljer att fly till Iran, där får de bo i tält i ett flyktingläger. Sommaren är het och vintern kall, till slut bestämmer de sig för att åka hem.

Så länge de är inom synhåll för den iranska gränsen så blir de glatt mottagna, men så fort de kommer utom synhåll så slängs de ner på marken. Nu är de ”andra klassens medborgare” de har inte ens rätt att bo i sitt eget hus längre.

Det här är en självbiografisk berättelse och Hiner Saleem lyckas väldigt bra att berätta sin historia, man flyter väldigt snabbt in i handlingen. Han berättar om kurdernas frihetskamp men även om hur de straffar sina egna när de misstänks för förräderi. Allt går väldigt snabbt och någon rättegång är det knappats tal om, det blir ett skott i pannan direkt. Så de är inte Guds bästa barn själva, det är en hård värld de lever i. Men det är också vardagshändelser i en familjs liv, som t.ex. när tv:n kommer till byn och vilken uppståndelse det blir. Tonen i berättandet är lugn och saklig och till och med humoristisk. Deras kärlek till sitt land går som en röd tråd genom berättelsen, det måste då vara svårt att lämna sitt land och veta att man kanske aldrig mer får se sin familj och sitt land mer.

Till slut väljer Azad som sjuttonåring att fly från sitt land för att undvika att bli arresterad, och han håller sitt löfte till sin far att utbilda sig till det han själv vill.

Ett exempel ur boken som jag tycker säger mycket om tonen är när det meddelas via tv; ”President Ahmad Hassan Al-Bakr avgick i kväll klockan åtta. Och vise president Saddam Hussein blir nu president. Vi visste inte om vi skulle applådera eller inte. Vi gick upp på våra rum utan ett ord. Vi hade varit rädda för honom redan när han var vicepresident. Nu när han blivit president fanns det inget annat att göra än att gå och lägga sig och falla i djup sömn”.

Betyg 5