Fy vad jag blev lurad av baksidetexten. Tänkte att det var något för mig med svett,blod, tårar och stolthet i ett Sverige från "förr". Men den var långtråkig och så himla mycket med alla de där fåglarna så jag nästan storkna. Jag hade så gärna velat att den skulle vara bra. Ideen var bra men...

Betyg 1

Korparna flyger skrikande över bondens hus och spår död. Fast i den fäderneärvda helvetesåkern står den lyckliga familjen. I var och en av dem ljuder deras egen odrömda dröm om ett liv.

Betyg 5

Korparna, Tomas Bannerhed 2011, pocket 2012 utgiven på Svante Weyler förlag

”Där är far, tänkte jag. Mitt i molnet som aldrig tar slut”.

På avstånd sitter den 12-årige Klas och iakttar sin far i kikaren, fadern som skumpar runt på åkern i sin Ferguson, fram och tillbaka med välten, i dammet på den nysådda åkern. Fast i dammet, i livet, han är nödd och tvungen, inget annat kan. Han har blicken nedåt, i jorden, tyngd av sin börda, vill att Klas ska ta över som generationer före honom. Klas har blicken uppåt mot fåglarna, flyr in i skogen, han vet att hans far Agne är tyngd under bördan och slits samtidigt med sina egna känslor, ”Jag får inte bli som han”. Hur gör man sig fri från traditionens makt?

Medan Klas flyr in i skogsbrus blir bördan tyngre och tyngre för Agne . Vansinnet lurar över honom som ett annalkande oväder, redo att när som helst bryta ut. Han tyrannen som spyr ut okvädingsord över familjen. Modern som går där som en motpol, stryker över, försöker få familjen att fungera, många gånger med tårar som svärmar över. Tårar som bröderna Klas och Göran inte vill se.

Det är 70 – talets Småland, en tid då jordbruket var under förvandling. De små gårdarna rationaliserades bort för att köpas upp av större enheter. På det viset är familjens existens hotad utifrån, men även inifrån på grund av faderns sjukdom.

Det här är en härlig roman, skriven på ett tragikomiskt vis. Tomas har lyckats fånga det där vardagliga språket vid köksbordet, men också det existentiella. Det är en brokig blandning, från kor som dödas av blixten, till ljummen fil med ”Ring så spelar vi” i bakgrunden. Faderns tungsinne ligger som en filt över hela familjen, moderns omsorger som så ofta grusas. En episod som kändes i mitt hjärta var när mamman försökte skapa ett varmt välkomnande av Agnes hemkomst från psyket, hon hade dukat med bästa porslinet och lagat en ny rätt, ställt fram 4 flaskor pommac till pojkarnas förtjusning, allt dränktes i pappans spydigheter.

Slutresultatet blir ändå att jag känner mig så berikad av denna roman. Intresset för fåglar höjdes, dess läten och beteenden som författaren genom Klas så förtjusande beskriver. Man kan ju då tro att Bannerhed är uppväxt med det intresset, men så är ej fallet han fick sin fågellust i 30-årsåldern. I samband med romanskrivandet läste han på och gav sig ut i naturen. Det märks i hans berättande att han är uppvuxen på landsbygden. Det som skiljer honom från romanens son är att han inte kände några krav på sig att ta över. Ändå flydde han ut i världen, för att sedan komma tillbaka, inte till landsbygden utan till Stockholm. Men i sin roman återvänder han till landet och hittar då också sig själv som han egentligen är, som han uttryckte sig i Kulturnytt. Eftersom även jag är uppväxt på en bondgård så kanske jag har en alldeles egen känsla av denna berättelser, utan likheter förövrigt. Den slår an en ton i hjärtat.

Betyg 4

"Korparna" är en bok om viljan att bryta sig loss från det öde som lagts över en. Huvudpersonen Klas, en ung pojke, vill inte följa sina förfäders fotspår att bruka jorden utan välja en annan väg som han visserligen inte stakat ut än; men inom honom finns åtminstone en inneboende önskan om att själv kunna göra sina egna val i livet.

Det är sällan man vill bli som sina föräldrar. Och detta blir allt tydligare med åldern, när man inser att ens föräldrar inte är superhjältar som alltid gör rätt, utan människor med nyanser; en "coming of age" insikt som gör att barnet närmar sig vuxenlivet genom att bli varse att världen är en plats för människor att ömsom lyckas och ömsom misslyckas i, men där de åtminstone försöker så gott de kan, fastän det inte alltid ser så ut.

Men framförallt är det skammen gentemot föräldrarna som lämnade det största intrycket inom mig. Hur man skäms för sina föräldrars "egenheter" som går emot konventionerna. I "Korparna" blir skammen nästintill överförståelig då fadern blir mentalt rubbad och sonen undviker honom i den utsträckning det går, vill inte bli associerad med honom och vill inte bli som honom. Att associeras till någon som avviker från gruppen innebär att man själv också hamnar utanför den och synliggörs. Skammen uppstår när gruppmentaliteten får en stor betydelse för individen, vilket egentligen beror på individen, inte den som avviker från konventionen.

”Korparna” är en finstämd bok, som fick mig att tänka på boken ”Walden” och filmen ”Man tänker sitt” som visar hur naturen är en ständig frizon som aldrig dömer en, men också på boken ”Mosippan” gällande ett Sverige där den starka familjesammanhållningen kunde te sig ömsom vacker i sitt sätt att alltid hålla ihop, ömsom destruktiv i och med skulden som tvingar de att hålla ihop.

Betyg 3

Den här "Mitt i naturen" är i mitt tycke bara såå tråkig. Avstår från betygsättning.

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En fantastisk berättelse, från ett Småland och Sverige som det var för många på landsbygden för fyrtio femtio år sedan. Sen är det väl här kanske lite extra tillspetsat med faderns sjukdom, men säkert inte unikt. Mycket mörker som ruvar men också ljus som skiner fram.
Ser paralleller med Långt från Landsvägen och De knutna händerna av Vilhelm Moberg, som skildrar en brytningstid i början av samma århundrade där människor också strävade emot.
Tomas Bannerheds bok är en av de bästa jag läst på flera år och står sig gott i jämförelse med vad som. Det är inget hastverk.

Betyg 5

Korparna av Tomas Bannerhed är en bok jag hört talas om sedan tidigare, men först nu har jag kommit mig för att låna den på biblioteket. Den belönades med Augustpriset 2011.

Detta är en bok med många målande naturbeskrivningar. Bannerhed lyckas verkligen förmedla hur allt detta kring växtligheten som de flesta av oss nog missar om vi är ute i naturen. Eftersom huvudpersonen Klas är närmast nördigt intresserad av fåglar, får vi också lära oss om dem och deras läten.

Bannerhed skriver bra, inte tu tal om den saken. Han behärskar språket. Boken har blivit hyllad och filmatiserad. Men för mig fungerar den inte. Jag tycker rent ut sagt att den är tråkig. Pappan är galen, sonen är lat och fåglarna häckar. Och jag har svårt att koncentrera mig på historien. Bifigurerna förstår jag mig inte på. Vad är det egentligen för fel på Klas lillebror? Hur står det till med den brådmogna flickan Veronica? För att nu inte tala om Johnny, som i en scen har tidelag med en kviga!

Så tyvärr, jag stämmer inte in i hyllningskören.

Betyg 2