Det här är en lågmäld roman om en man som börjar närma sig ålderns höst och han har mycket väder på hjärnan.

Georg är en man som börjar närma sig de 60, han åker till sitt hus på Österlen för att se till det och ordna för försäljning. Han har inte tänkt stanna där så länge, men blir insnöad och sedan flyter tiden bara på och han blir kvar där. Han fördriver tiden med att resonera med sig själv och under tiden gör han sitt bästa för att tömma sin vinkällare. Dessemellan försöker han halvhjärtat att producera tavlor till sin utställning, men känner sig inte riktigt nöjd med vad han åstadkommit. Han ska egentligen åka ner till sin unga flickvän i Frankrike, men skjuter hela tiden upp resan och till slut inser han att det är slut för hon har träffat en annan.

Han vill egentligen vara ifred där på gården och gå och gruffla för sig själv, men till midsommar kommer två gamla kamrater i sällskap med en ung tjej. De firar midsommar ihop och sedan försvinner männen och tjejen blir kvar, naturligtvis hamnar hon och Georg i sängen. När hon åkt hem så får han istället kontakt med en kvinna i sin egen ålder och det blir en berg och dalbana eftersom hon har en del i sitt bagage.

En dotter dyker upp som han egentligen inte vill lära känna, en av de gamla vännerna dyker upp och han vill ha hjälp ur en knipa och till slut dyker hans flickvän från Frankrike upp med ett problem, så någon lugn och ro får Georg knappast.

Jag blev inte så betagen i den här berättelsen som mest går ut på att följa en lite smådeppig mans dagar. Han dricker och lagar mat, han joggar, han äter viagra och han försöker måla tavlor. Framför allt så är det i mitt tycke för mycket väderprat och det blir uttråkande. Som vanligt så faller damerna för honom, vilken ålder de än är i och alla sexbeskrivningar blir till slut tröttsamma.

Två tredjedelar av boken känns lite halvhjärtat skrivet, medan den sista tredjedelen känns som om Lundell bara vill avsluta historien så fort som möjligt och det gör bara att det känns överslätat. Så jag föredrar den första delen även om den emellanåt var lite tråkig. Sedan kan jag tycka att Lundell kör fast i det vanliga, man suktande efter kvinna och då allrahelst gammal man - ung kvinna. Jag tycker ämnet känns lite uttjatat. Jag kommer på mig själv att tänka, ”ska karln aldrig växa upp”? Fortfarande söker han sin flock.

Så, tyvärr det kändes mest som jag tragglade mig igenom boken och sörjde inte att den tog slut

Betyg 2

Jag tyckte väldigt mycket om den och hade otvivelaktig separationsångest när den tog slut. Detta kan bero på att det var min första Lundellbok, kan även ha att göra med att jag känner igen mig i Lundells behov och längtan efter frihet, lugn och ro, natur och väder och kreativt skapande. Det där som är så mänskligt och JA - trots att jag inte är en medelålders man. Jag älskar naturens närvaro, som saknas så mycket i ens egen vardag. Jag tycker om när han kommer igång sådär i språket, trots att det ibland blir tjatigt och trots att det ibland inte "gör så mycket" om man bara skummar några sidor.

Men det gör jag inte. Jag läser varje litet ord.

Varför vet jag inte. Ingen aning om varför jag, ung, stabil kvinna utan Lundells (ok, "Georges") livskrångel faktiskt känner igen mig själv så mycket. Det känns så nice bara att någon annan har samma behov, som om man inte är helt galen.. ;) Dessutom är språket bra (för det mesta) och när det där med språkets form inte längre verkar ha sådär jättestor betydelse för den säkert bitvis lite överförfriskade Lundell, så gör det faktiskt ingenting. Det är ok. Lundell är bra ändå. Jag är intresserad av hans töntigt osäkra relation till kvinnor (om än aldrig så irriterande, det där med piedestalen alltså..), av hans behov av att frikoppla med sprit, av behovet av moln som tar sig över sommarhimlen.

För en gångs skull får man ta sig in i en annan människas tankar, karl som människa.

Betyg 4