I dödens väntrum Sven Stolpe, Bra Böcker 1930


För resten tilltalar mig också de här passiviteten ganska mycket. Det är ju strängt taget den ideala tillvaron att bara ligga stilla i en säng och tänka.

Så känner den unga mannen när han på grund av sin sjukdom TBC träder in i det Schweiziska sanatoriet, här ska han få vila upp sig och slippa omvärlden ett tag. Sanningen är den att de flesta inte kom levande härifrån. Han trivs med att vara en iakttagare och tanken är att fördjupa sig i litteratur. Men när feberkurvan stiger, tryter också orken.

Det är mycket temperaturtagningar och knackningar i väggar, ett slags meddelande till varandra hur temperaturen ligger till. Sjuksystrar som passar upp och tröstar, undersökningar och smärtsamma behandlingar. Men också nattliga besök i stad och rum, det är en skildring av desperat livsnjutning i dödens skugga.

Samtidigt som huvudpersonens tillstånd förbättras väcks också känslor till liv, åtrå och kärlek och rivalitet. Religionen tränger sig på, motvilligt och band knyts. En reningsprocess både kroppsligt och själsligt.

Sven Stolpe fick sitt genombrott med denna roman som bygger på hans egen vistelse på sanatoriet i Schweiz, där träffade han på Huber som i romanen kallas Siegfried Walter. Han fick Stolpe på andra tankar gällande religion, Sven var agnostiker, men så småningom blev han katolik.

Trots det tunga ämnet är det skrivit i en uppfriskande stil och ett korrekt språk, vilket jag uppskattar att man inte varit där och pillat, tiden ska ligga i språket. Sanatoriemiljön är en tacksam miljö att skriva om, mycket rör sig hos de individer som vistas i denna slutna miljö. Många desperata handlingar när tiden är utmätt, hopp som tänts och släcks.

Betyg 3