BERÄTTELSE OM ETT LIV, Peter Handke 1972 Albert Bonniers Förlag i översättning av Eva Liljegren
År 2019 tilldelades Peter Handke Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademiens motivering löd, ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet”.
Att Svenska Akademien fick utstå kritik för sitt val har väl inte undgått någon. Jag har läst denna roman om ett liv utan att lägga någon åsikt om författaren bara om hans verk, skilt verket från personen och dennes åsikter. Egentligen vet jag inte varför jag ska behöva påpeka det, men gör det ändå, så inga diskussioner behöver framkomma om just det.
Det har gått sju veckor sedan Peter Handkes mor tog sitt liv, sonen känner ett stort behov av att skriva om henne, hennes liv och död.
Hon föddes i Österrike, det var fattigt och även om familjen fick det lite bättre så hade fadern vanan inne att spara och fortsatte med det. Friheten var snål för kvinnorna på den tiden i Österrike, så mycket framtid fanns det inte för dem i byn då ej heller för modern, fast hon var begåvad fick hon inte fortsätta läsa.
Författaren skriver: min mor hade ett glatt lynne, ville lära sig saker, hade tiggt om att få lära sig något, det viftades bort. Till slut gick fadern med på att hon kunde få lära sig matlagning.
Kärleken blev inte heller som hon hoppats på, gifte sig med en man hon bara kände avsmak för, som ej heller var Peters far.
Detta är en berättelse om ett liv som börjar livfullt för att tonas ner och till slut slockna. Det är även en berättelse om sorg, hur den tar sig olika uttryck, ena sidan vill författaren inte prata om den, vill inte att andra pratar om den för att sedan själv bara vräka ur sig om sin mors självmord. Pendlandet mellan olika känslor. På ett vis skriver han med distans, men för den skull inte utan känslor, utan mer rakt på.
Vet inte om jag blev så berörd av detta, jo tyngd, för det är en berättelse om ett liv som sakta monterades ner och en son som inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till det.