I "Medmänniskor" fortsätter Stefan Einhorn den inriktning som han tog i sitt författarskap i och med "Konsten att vara snäll".
I ett antal små kåserier och korta, skönlitterära noveller tar han upp olika aspekter av medmänskilghet.
"Konsten att vara snäll" var en allt igenom kåserande bok som på slutändan kändes något naiv, men ändå inspirerande.
"Medmänniskor" känns än mer naiv och inte det minste inspirerande.
En viss behållning får jag av de små kåserande partierna som innehåller relativt intressanta tankar och referenser - men de skönlitterära novellerna är bedrövliga. Stefan Einhorn har enligt mig ingen skönlitterär begåvning. Histoirerna hade fyllt en viktig funktion om de återberättat verkliga händelser - men eftersom de är alltigenom påhittade känns de mest fåniga och tomma.

Jag fick inte mycket behållning av denna bok och hoppas Stefan går tillbaks till sitt tidigare sätt att skriva.

Stefan Einhorn har läst in sin bok själv, i samarbete med Louise Raeder. Upplägget är så att Stefan läser kåserierna själv och låter Louise läsa novellerna. Detta upplägg känns ganska onödigt då jag inte tyckte att det tillförde något att det var olika personer som läste in kåserier och noveller. På sin höjd var det aningen förvirrande.


Louise Raeder

Betyg 2

Nja stefan ska hålla sig till filosofiska resonemang.

Betyg 3

Hej!
Ja har Brukar inte läsa novellsamlingar så det va ett litet avbrott mot vad ja brukar läsa. Den va tänkvärd, och läsvärd!! Lättläst bok.

Betyg 3

Medmänniskor, Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum 2007
Ännu ett filosofiskt resonerande av Stefan Einhorn som sätter igång tankeverksamheten på ett angenämt vis.
I korta berättelser om medmänsklighet och kärlek vill Stefan påvisa hur våra gärningar får konsekvenser som vi inte är medvetna om, oavsett om de är goda eller onda. Ibland kan vi få vetskap om det, men oftast inte. Mellan berättelserna delar Stefan med sig av egna erfarenheter och reflektioner.
Stefan menar att det inte behövs så stora gärningar för att glädja någon annan, vi kan hålla upp en dörr, besöka någon som är sjuk, ge beröm eller så lite som en nick eller ett leende kan räcka för att ge en behaglig känsla till någon annan. Kanske den känslan följer med ett tag och i sin tur får andra konsekvenser. Livet är fullt av möten med andra människor och vi kan välja vad vill göra av dem.
Är människan i grunden god? Stefans far Jerzy Einhorn menade att människan i grunden är god, trots att han fick möta Hitlers grymhet. Hans far hade sin tur lärt honom att när en människa utför onda handlingar, görs detta på grund av att individen är skadad på något sätt. Den tron bidrog med stor säkerhet till att de kunde leva sina liv utan bitterhet trots den ondska de upplevt. Stefan själv menar att människan är både ond och god, huvudsakligen god men de onda sidorna kan framträda under vissa omständigheter. Samtidigt så finns det människor där det onda dominerar, ett mindre antal och de kallar han för ”motmänniskor”.
Två av berättelserna berörde mig starkt och det var ”Himlen och helvetet är platser dit man färdas” och ”För den som räddar ett liv är det som om han räddade en hel värld”.
Som alltid får man mycket klokskap till livs när man läser Stefan Einhorn och det kan ibland nästan bli för mycket av det goda, det känns nästan lite svårt att erkänna. Men det är nog bra att lägga ifrån sig boken emellanåt och begrunda det man läst. Lite reservation kan jag känna, man kan inte hjälpa alla, och att man känner när hjälpen övergår till utnyttjande. Men jag förstår grundtanken, vi mår bra av att hjälpa andra och i slutändan gynnar det oss själva
Det jag tar med mig är, ”Om det inte är min uppgift att vara medmänniska, vems är det då?”

Betyg 3