Boktjuvarna, jakten på de försvunna biblioteken Anders Rydell 2015 Norstedts

”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor” Henrich Heine 1820

En hemsk profetia som kom att slå in. Förintelsen skördade ungefär 6 miljoner judar, lägger man därtill andra grupper så stiger siffran till det dubbla. Att man sedan förstörde 100 miljoner böcker kanske i första anblicken inte verkar så viktigt. Men man hade inte bara som avsikt att förinta ett helt folkslag, utan också deras historia. Att ta ifrån dem deras identitet och skriva om deras historia för att rättfärdiga sina egna handlingar. Så nazisterna plundrade judiska bibliotek, arkiv och privata samlingar inte bara för att förinta dem utan också för att använda dem.

Alfred Rosenberg var den störste ivraren i fråga om att skövla böcker. 1917 i Moskva får han tag i ett protokoll, ”Sions vises protokoll”, för honom blir det en förklaring att judarna stod bakom tsardömets fall, en världsomfattande konspiration som planerats av judarna. Att det senare skulle visa sig vara en förfalskning hindrade varken Rosenberg eller Adolf Hitler från att använda protokollet, Hitler tyckte tvärtom att det stärkte dess äkthet.

Den 1:a juli 1941 sände Alfred Rosenberg forskaren Hermann Gotthard till Vilnius, hans uppgift var att skapa sig en uppfattning av de judiska samlingarna. Det resulterade i att tre judiska män arresterades och tvingades medverka i att sammanställa listor över de mest värdefulla verken i stadens samlingar. När deras arbete var utfört skjuts två av de tre, samtidigt mördas tusentals av Vilnius judar. Nu inleddes en sadistisk operation, för arbetet att packa och sortera ut de viktigaste verken för vidare transport till Tyskland tvingade man ett dussin lärda judar att utföra. Ett svårt val, antingen hjälpa nazisterna att rädda de mest värdefulla böckerna eller vägra och se dem gå förlorade. Genom bibliotekarien Herman Kruk som skrev dagbok så har dessa uppgifter kommit fram. Kruk mördades i Estland 1944.

Det här visar också på hur viktigt läsning var för judarna, i ghettona var läsning det största nöjet och i många fall det enda man tog med sig vid transporten var en bok. Nazisterna visste hur stor betydelse böcker hade för judarna och ville beröva dem det, beröva dem deras själ, säger en av de bibliotekarier som arbetar med att gå igenom och försöka spåra ägarna till böcker som räddats.

Att försöka sammanfatta ett sådant här verk som Anders Rydell har skrivit och lagt ner så stort arbete med är nästan omöjligt. Allt är korrekt gjort med hänvisningar och register och jag är djupt imponerad. Därför har jag koncentrerat mig på Vilnius som berörde mig djupt

Hur kan man bara få en sådan ide att utplåna ett helt folkslag, inte bara förinta människan utan också dess historia, och samtidigt försöka skriva om historien så det man gör ska rättfärdigas. Ordet vansinne räcker inte till.

Om man ska rannsaka den tid vi lever i nu, sysslas det inte också med historieomvandling? Det ändras om i äldre litteratur för att passa bättre i den tid vi lever i nu, jag är ytterst tveksam till denna metod.

Som avslutning får vi följa Anders Rydell som är på väg till Birmingham, i sin ryggsäck har han en olivgrön bok, en bok som efter sjuttio år ska återlämnas till sin familj, ett barnbarn som aldrig fick träffa sin farfar Rickard Kobrak. I slutet av 1944 deporterades han och hans hustru till gaskamrarna på ett av de sista tågen till Auschwitz.

Betyg 5