Den siste vikingen, Joan Bojer, Vårt hems förlag 1930

”Att vinna mark på ett håll är att förlora på ett annat”.

Männen drogo iväg på fiske till Lofoten varje vinter, det var deras levebröd, ett vanskligt levebröd, men det var också ett gift som var svårt att få ur kroppen. Det var ett hårt och osäkert arbete, skulle det bli någon förtjänst, skulle de överhuvudtaget få se familjen och hembygden igen?

Jag hamnar i en helt okänd värld, där det pratas om kobbar, briggar, fiskeredskap, om fångst och sjökunskap i en helt underbar ton, men trots det så förstår man allvaret. Tongången gubbarna emellan var visserligen inte alltid så underbar, de kivades och det var fyllebråk, men när det verkligen gällde så ställde de upp för varandra. De kände varandra utan och innan så ibland var det bara tyst, då kunde emellanåt en ny värld öppnas för dem genom den unge Lars, som var en ”hamsa” som betyder att han var en pojke som var med i fisket för första gången, när han öppnade en bok och började läsa för de fårade gubbarna och i ett tu hade de hamnat i en annan värld skild från de kalla stormarna och nakna klipporna, för att i stället hamna i sommarljusa ängar, skogar och vackra kvinnor. Eller när de hamnar i historiens händelser, tillsammans med kejsare och kungar på härfärder, plötsligt är gubbarna i Frankrike och åser när kungens huvud ”dimper i gatan – dunk”. Allt detta förmedlar fiskarpojken, medan de andra i boden sitter och lagar garn.

Jag blev alldeles knäsvag av författarens formuleringar och en bit in i romanen kapitulerade jag totalt. Att läsa om det hårda fiskelivet på Lofoten och deras umbäranden i framgång och motgång och få till det så intressant för en novis som jag, då har man verkligen lyckats med skrivandets konst. Vilka formuleringar sen, jag njöt och jag skrattade, och jag satt med andan i halsen när stormen bröt ut och det kändes som om jag var en del av händelsen som i en film, så skickligt beskrivet!

Jag älskar verkligen det här ålderdomliga språket för det tillför en alldeles speciell känsla och lägger sig som bomull runt hjärtat, jag är så glad att jag i min ägo hade just detta äldre exemplar.

Lyssna här: ”Männen gingo i land, styvbenta och rasslande av is, som brast nu när de började gå. De togo vägen mot ett lågt, gulmålat litet hus, som låg där bland hundratals andra av samma slag och visade sitt torvtak i lyktskenet. Det var fiskeboden som de skulle dela med laget från Marelden denna vinter”. Jag kan verkligen se dem framför mig, frusna, stela och hungriga efter den långa färden upp till Lofoten.

Kan det bli bättre när man förflyttas, förfasas och förtjusas.

Betyg 5

En bok i samma anda som Knut Hamsuns Markens gröda. Norskt artonhundratal, hårt väder, hårda män, tidens obändiga gång. Det går inte att låta bli att älska boken och fascineras av livsödena.

Betyg 5