Huset vid Flon berättar om en familj som aviker från övriga invånare. Man får läsa om denna familjs överlevnad såväl ekonomiskt som psykiskt.

Den handlar om en far som är alkoholiserad och våldsam men som ändå har sina ljusa stunder.
Den handlar om hur barnen i familjen tacklar dessa problem och hur deras upplevelser från barndomen påverkar deras vuxna liv.

Språket är helt fantastisk, det är ett tidsdokument över en tid i 50-talets Sverige. ärleksfull berättad men stundvis mycket tung och svart.
Klart läsvärd

Betyg 3

en varm berättelse om en (understundom) kall tid. För familjen i det slitna huset nere ved Flon.

Johansson lyckas berätta denna i det mesta eländiga historia utan sentimentalitet och tårdrypande. Språket är alltigenom stunsigt och historien underfundigt upplagd. Så ibland ges det sken av att vara bättre förhållanden för familjen därnere, men ständigt lyser sanningen igenom. Kanske är det precis så ett prepubertalt barn ser (sin egen) verklighet?
Mycket bra skrivet.

Betyg 4

Kjell Johansson skildrar sin barndom på 40 – 50- talet i Midsommarkransen utanför Stockholm. Om utanförskap, alkoholproblem och våld.

Familjen bor i en förfallen villa, hans syster Eva, modern och den alkoholiserade fadern. Mormor och morfar bor på övervåningen. Familjen har det knapert på pengar, men modern och barnen har en bra gemenskap, ända tills den efterlängtande fadern kommer hem. Först är det glädje och kärlek. Men fadern dricker mer och mer och med det följer våldet.

Morföräldrarna grymtar över svärsonen och får då mycket mothugg, så det är mycket bråk dem emellan. Modern försöker hålla ihop familjen och är tryggheten för barnen. Hon älskar att läsa böcker, så fort hon får en stund över sätter hon sig i sin fåtölj och läser. Den läshungern smittar även av sig på barnen. Hennes och barnens besök på biblioteket blir lyckostunder: ”I detta bibliotek fanns hela världen samlad i ord, all kunskap en människa behövde stod här mitt framför näsan på henne. I de böcker som vände ryggen till men inte av högfärd utan för att så många som möjligt skulle kunna beredas plats.” Fadern däremot besökte hellre ölcaféet.

Jag faller inte för Johanssons berättarspråk. I början hade jag förhoppningar att det här blir intressant, men snart förlorade jag intresset mer och mer. Det känns inte tillräckligt intressant, han hoppar mycket fram och tillbaka. När han också rätt ofta tar upp olika alternativ om vad som hände för att han inte minns riktigt, så känns det inte seriöst längre. Slutet av boken fick jag nästan tvinga mig att läsa.

Ett budskap som gick fram till mig var, att hur djävligt de än hade det så ska det mycket till att splittra en familj. Det förstod man när pojken blev placerad i fosterhem, även om det var bra där så var det inte hemma. Trots att fadern drack så älskade de honom och mellan drickandet kunde han vara en bra pappa. Men i längden håller det inte och att Anna skyddade honom gjorde det bara enklare för honom att dricka.

Betyg 2