En mycket tankeväckande skildring av folket utan identitet, de som tvingades fly från Nazisterna och inte längre hade något hemland, de statslösa. De drev från land till land och ingen ville ta mot dem.

Denna berättelse tar upp en kanske lite glömd tid, mellankrigstiden och då också ett glömt folk. De rotlösa och papperslösa folkets existens, deras tillvaro gick ut på att leva från dag till dag. Att hitta ett ställe att sova på, att få lite mat, och hoppas på att polisen inte skulle hitta dem och köra ut dem. Huvudpersonerna är Steiner, en före detta politisk aktivist som tvingas fly från Tyskland och lämna sin fru kvar, den andre är Kern en judisk ung man som efter hand och med hjälp av Steiner lär sig det eviga vandrandet. Det är huvudkaraktärerna, men det är många andra vandrare som korsar varandras vägar och då ofta i fängelserna där de hamnar för att de inte har något uppehållsillstånd.

Efter fängelsevistelsen blir de utvisade för att de inte har något pass och därför inte heller kan få något uppehållstillstånd, och har man inget uppehållstillstånd kan man inte få något arbetstillstånd. Man blir förd till gränsen och där i det nya landet ska man anmäla sig, man hamnade då i fängelse för att man inte har något uppehållstillstånd och blir senare förd över gränsen igen. Man kan försöka hålla sig undan, och på det viset hanka sig fram ett tag med tillfälliga jobb och att sälja småsaker. Men hela tiden vet man att man när som helst kan bli upptäckt, och att återvända till Tyskland är lika med döden. Vem kan man lita på? Det vet man aldrig och det är många gånger en chansning.

Steiner är den uppfinningsrika som gärna delar med sig av sin erfarenhet. Kern som är yngre och oerfaren går på många nitar som han lär sig av, han träffade kärlek på vägen, som både blir hans lycka men även en stor oro. Överhuvudtaget så hjälps de åt de som blivit vänner, de har samma mål att försöka överleva dagen. Deras hopp stod till omvärlden och då allrahelst till FN, men inget hände.

Detta är en bok som tar upp ett allvarligt och tungt ämne, men författaren lyckas göra det på ett spännande och många gånger humoristiskt vis. Så trots att man förstår allvaret så kan det berättas med humor, för i deras situation var det säkert många gånger de utsattas sätt att hantera problemet.

Jag har nog aldrig läst en ljusare dödsskildring än här. Moritz Rosenthal ligger för döden, han är jude och fråntagen sitt tyska medborgarskap så han har levt utan lov i många år. Nu vid 75 års ålder är han trött på att vandra och försöker genom att göra stölder att hamna i fängelse lite längre så han ska få vila. Nu ligger han i en säng i Paris på ett pensionat, han börjar försvinna och ser ett hus utanför fönstret. Huset blir till ett fartyg och han kliver ombord, fartyget lägger ut och går i hamn på en ö och Moritz kliver i land. Han vandrar en väg fram och kommer till en skimrande port. Han tänker, ”sån fasadbelysning de har vid gränsövergångarna nu för tiden”. Han ser en hög gestalt stå vid porten och vakta och han gömmer sig. Men gestalten ropar på honom, Moritz tror att nu är det slut, nu åker jag fast. Men när han kommer fram och förstår att här behövs varken pass eller uppehållstillstånd så blir han väldigt lycklig och kliver in. Vilken härlig död när man vandrat i största delen av sitt liv och ingen velat ta emot en och att nu blir så varmt mottagen. Tänk att få dö så, kanske är döden så att vi slipper våra vedermödor, vem vet!

Det här är ingen bok jag skulle valt efter titeln ”Vrakgods”, för det för tankarna till något helt annat och hade jag inte blivit rekommenderad den så hade jag kanske missat den här läsupplevelsen. Jag är glad att fick upp ögonen för den och detta folk som drev omkring i trettiotalets Europa. De var från Tyskland, Polen och Italien och ingen ville veta av dem, de drev omkring som vrakgods.

Betyg 4

Skulle önska en nyöversättning. Har en känsla av att under den nuvarande hackande översättningen döljer sig en helt annan upplevelse. Lite tråkigt för Remarque att man ständigt fastnar i meningar som denna:
"Det hade ett fönster mot gården, men saknade balkong och varje som helst gesims med vars tillhjälp man kunde nå takrännan"