Mot vår vilja, Torsten Bohr. Folket i bilds förlag Stockholm 1948
”Det finns några gamla ord som säger, att man måste gå genom ekluten tillsammans för att kunna förstå varandra och uppskatta det man har”. Så skriver Thorsten Bohr i sitt företal.
Det handlar om ett äktenskap som gått i sank, om två människor som går på två parallella linjer och aldrig lyckas vara i fas med varandra. De kom i otakt från början och hittar aldrig varandra riktigt. Det är vardagliga slitningar och missförstånd som växer sig större än nödvändigt.
Det börjar med att mannen vaknar upp på sjukhuset efter ett självmordsförsök. Han börjar nu en inre vandring i sitt liv med Eva, hon på sitt håll funderar över om hon någonsin älskat honom. Är det här slutet eller det motsatta?
Det här är ingen bok som man egentligen hinner fördjupa sig så mycket i, men ändå sätter den sina spår. Den visar hur lätt människor har att vilja missförstå varandra. Kärleken finns där men att man tror att det ska vara mer än vad det är, och att aldrig riktigt ta reda på vad den andra vill.
Man får serverat två versioner av samma äktenskap, hur de hela tiden pratar förbi varandra, när allt de egentligen behövt göra var att sätta sig ned och prata med varandra. Det låter enkelt, heller hur?
Jag tycker att det är en intressant och inträngande historia som väcker funderingar, och ilska över att människor kan vara så blinda och döva. En tankeställare helt enkelt. En kort och destruktiv historia som ändå lämnar kvar ett stycke hopp.

Betyg 3