Livet skriver kapitel, Gerda Antti Bonniers Förlag 2001

”När vattnet sjunker vid stranden kommer stenarna fram”

Gerda Antti har fötterna i myllan, känner med landsbygdsbefolkningen. Här är det den medelålders sjuksköterskan Vera som får sin röst hörd. Hon funderar om mycket, just funderande är Anttis styrka, hon sätter ord på människors funderande och i Veras huvud finns det mycket av den varan.

Vera upprörs över att skolan och affären lagts ner, det som är själva navet i samhället, tar man bort dem så tar man bort morgondagen. Hon arbetar som sjuksköterska i stan några mil bort, efter att hennes man Sture hastigt gått bort så bor hon fortfarande kvar på gården med sällskap av sina föräldrar som är inhysta i en egen stuga. Sonen Ville driver en verkstad, med allt vad det innebär. Han är gift med Ylva som arbetar som tandläkare och de har en son Benjamin. Ylva har tröttnat på sin arbetande make och flyttar till Oslo med sin son som nu får heta Ole och får en ny far. Efter Stures död så träffade Vera David, trots att hon inte hade ögonen öppna för karlar, men just den dagen gick Vera genom kulvertarna under sjukhuset och hittade en lång smålänning som hade gått vilse.

Vera ondgör sig över att skolan lagts ner med dess små klasser som egentligen är bra, men ingen får ha det bättre än andra så då är det mer jämlikt om alla har det sämre. I ladugården är det inget jämställdhetstänkande mellan båsen, kor för sig, kalvar för sig och tjurkalvar för sig. På jobbet tycker Vera att det är en lättare stämning på de manliga salarna, det skämtas och flörtas rumsrent och uppskattningen är stor för vad de är och gör, än på de kvinnliga.

Maten på sjukhuset passar inte alla, en kvinna klagar på att det smakar för lite och en man vill veta om det innehåller fläsk. Veras tänker då ”det är ju också en sorts Gud för sig, att man kommer till helvetet för en bit fläsk, men inte för en hedersupprättad familj genom en mördad dotter”.

Allt detta beskrivs med en skarpsynt något svärtande humor, med många metaforer och framför allt så befriande från politisk korrekthet. Men värmen lyser också igenom när Gerda beskriver människor, de som inte passar i tv, om landsbygden. Om glädje och sorg, om dödsångesten som smyger sig på en på kvällen när man ska somna, rädd för att inte vakna mer. Men även om det vardagliga som inte är så dramatiskt, det lilla och att uppskatta det, naturens läkande kraft. Kanske skriver Antti om något som håller på att försvinna.

Vad tar jag med mig av det här? Att människor stretar emot, håller fast vid det gamla för att det kan gå för fort, att någon annan bestämmer över våra huvuden hur vi ska leva, och att vi behöver lite nostalgi, då och då.

Betyg 4

Jag tycker att själva grundprincipen är mycket bra och de första 150 sidorna for fram i en rasande fart. Välskriven och ärlig landsbyggslitteratur. Men sedan tröttnar jag då jag inte upplever att boken tar sig framåt utan maler på i samma spår fram och tillbaks. Den hade i mitt tycke blivit bättre om den kapats på en sisådär 100 sidor. Läsvärd, men inte Anttis bästa bok!
Slutbetyg, en stark 3:a!

Betyg 3