Recension av Manne Fagerlinds roman Berg har inga rötter

Boken är utgiven på Damm förlag (2012) och innehåller 271 sidor.
Manne Fagerlind är född och uppvuxen i Strängnäs men lever nu i Stockholm med fru och barn. Han har arbetat med äldre inom hemtjänsten, som språklärare och nu som systemutvecklare. Berg har inga rötter är Manne Fagerlinds debutroman. Källa: Damm förlag.

Handling: Romanen är skriven i jagform och det är huvudkaraktären Lasse som berättar. Han har precis gått i pension efter att jobbat som konsvetare. Tyvärr ett misslyckat sådan eftersom hans chef Car-Johan Bergman hela tiden motarbetat honom och han har inte fått de arbetsuppgifter han varit kapabel till.
Nu bor han ensam i sin lägenhet och sonen Mats kommer oftare och besöker honom än sonen Markus. Lasse bestämmer sig för att skriva en deckare som revansch efter sitt misslyckade arbetsliv och även ett misslyckat liv som far och make. När Lasse börjar få minnesluckor och får svårt att skriva på sin deckare besöker han en läkare och får diagnosen Alzheimers. Vi läsare får följa Lasse genom den försämring som sker, när han själv uppfattar sin glömska tills han inte minns något alls eller känner igen sina söner.

Detta var en riktigt välskriven debutroman om den tragiska sjukdomen Alzheimers. Den fängslade tag i mig från första sidan och höll hela vägen. Jag har läst ganska många böcker om Alzheimers, men då från någon anhörigs perspektiv. Därför var det extra intressant att läsa från den drabbades synvinkel. Att få vara med om Lasses resa från den dagen han får diagnosen tills han inte minns något alls var en intressant upplevelse. Det var även en sorglig berättelse, just detta att läsa om Lasses första iakttagelser när han förstår att något är fel, och han frivilligt söker läkare tycker jag var så fint beskrivet. Likaså Lasses reaktion när han får veta diagnosen. Och att med hans egna ord få följa hela utvecklingen. Författaren har verkligen lyckas fånga det med äkta känslor som känns mycket starka. Jag våndades med Lasse, först ett misslyckat arbetsliv, ett dåligt förhållande till en av sönerna och som nästan nybliven pensionär få Alzheimers. Det var en sträckläsarbok som påverkade mig stark emotionellt.

Betyg 5/5 Kristina Simar 2012-06-15 (39) www.kristinasimar.se

Betyg 5

Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, Damm förlag 2012
Ett väldigt intressant, men också ett svårt ämne har Manne Fagerlind gett sig in på i sin debutroman. Jag blev fast direkt i denna gripande och berörande berättelse.
Pensionären Lars Roslund 66 år har till slut fått en förklaring på varför han börjat glömma mer och mer, det har konstaterats att han har Alzeimers. Hans undanflykter har till slut kommit ifatt honom och det är inget lätt besked att smälta.
Han vill inte försvinna utan att ha lämnat några spår i världen, så nu blir det bråttom för honom att skriva på sin deckare. Men det blir svårare och svårare för honom att få det att flyta för han glömmer vad han skrivit och får börja med att läsa föregående dags anteckningar. Och hur ska han få ihop allt på slutet? Det blir till slut en helt annan berättelse som kommer på pränt, berättelsen om hans liv som tar lite oväntade vägar, för vad är egentligen sant?
Jag fastnade direkt för och i den här berättelsen som är berättad i jagform. Ett ovanligt och svårt grepp att låta huvudpersonen berätta om sin situation, när minnet sviker, för hur vet man hur det känns att vara där i glömskans gränsland och sedan när dimman tätnat. Man kan förstås bara föreställa sig det, men jag tycker att författaren har lyckats bra att gestalta detta sjukdomstillstånd som kallas för de anhörigas sjukdom. Det är inte lätt för någon, men värst har ändå den som drabbas av demensen.
Lasse vet att han snart kommer att försvinna en bit i taget, hur tacklar man den vetskapen och hur kan man ta tillvara på den tid som finns kvar, kan man njuta av den? Så mycket frågor som det finns i det här ämnet, det måste vara så frustrerande. Men vetskapen är nog i alla fall att föredra än att inte förstå vad man lider av tror jag.
Jag blir personligt berörd av den här romanen eftersom jag varit anhörig och vet hur svårt den här sjukdomen drabbar alla inblandade och att de sjuka inte alltid blir så bra bemötta. Det är en lurig sjukdom som går i vågor, det finns klarare dagar och det finns mörkare.
Mitt i allt det svåra så lyckas Fagerlind skapa humoristiska situationer som jag kan känna igen, t.ex. när Lasse till slut hamnar på ett hem och tycker att de andra ”intagna” är sinnessjuka för att han inte själv har insikten och att han uppfattar personalen som vakter. Även när hemtjänstens lite klumpiga prat skapar oro hos Lars och hur han kan misstolka deras avsikter. En mycket bra skildring av en människa som tappar fotfästet och hur det påverkar de närmaste.
Till sist vill jag lyfta fram den gripande beskrivningen av Lasse när han precis fått sin diagnos och är på väg ut. Han möter andra patienter som ser sjuka ut och tänker att han skulle vilja byta med dem även om de har cancer. Han går mot utgången ut i snön och kommer att tänka på en strof ur en dikt av Pär Lagerkvist.
”Allt är mitt, och allt skall tagas ifrån mig. Inom kort ska allting tagas ifrån mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag skall vandra ensam…Utan spår”.

Betyg 4