Lars Hård går vidare Jan Fridegård 1951 Wahlström & Widstrand mitt ex 1974

Lars Hård har nu tagit steget och blivit författare, men det är inget liv på rosor och inkomsterna är minst sagt ojämna. Det är det här han vill göra, men när han sitter ensam i sitt hyresrum utan att någon frågar efter honom är han besviken.

"Ingen jävel i helvetet frågade efter om jag levde eller dog. Pank, ja, jag visste var felet låg. En tjurskalle möter bara tjurskallar. Livet var en spegel."

På ett café blir han förtjust i en flicka som inte var som de andra han träffat, de krävande. Den här flickan hade en lugn dyrkan, krävde ingen framtid och när hon fick sparken från caféet så sökte hon sig till Lars och han tog mot henne. De gifte sig och fick ett barn.

"Flickan tycktes mogna under några eftermiddagstimmar som om hon varit en planta och jag solskenet som utan molnskuggor vilade på henne."

Hon får inget lätt liv med Lars, materiellt är det många gånger nöd, men inte en enda gång hörs hennes klagan, i och för sig är hon väldigt anonym, (hon nämns aldrig med namn) det är bara genom Lars ord hon blir beskriven, aldrig i en dialog. Lars har läst hos Ruskin att det tillkommer dig att forma, inte bara hennes själ utan också hennes kropp. Hård har en rätt egendomlig syn på kvinnor, vissa roar man sig med, andra planer man livet med. När flickan är gravid så är han tacksam att hon inte blir fulare. Han är verkligen ärlig med sitt språk, samtidigt kommer han till insikt att det snarare är hon som omformat honom. På något vis känns hans inställning till kvinnor komisk, man kan nog tolka det på många vis och flyga i taket, men jag väljer att se det som det är och undrar samtidigt hur mycket Jan Fridegård det ligger i det hela.

Han funderar mycket den här mannen, känner ansvar nu när ”ungen” anlänt, inte hon heller har något namn. Men han försvarar henne med hull och hår mot ”socialkärringarna”som vill behålla barnet. Lars vill ut på landet med sin familj, i staden tycker han att allt det individuella slipas bort, att samhället har det som önskemål, ”hugg av det huvud som sticker upp över de andras”. Efter några turer finner de ett ställe i skogen med två runstenar som grannar, det passar honom bra, men det är kallt och dragit. Men stöveltrampen som kommer närmare och närmare ligger som ett hot även här, det är något som hans tankar återvänder till.

Man kan förstå att Jan Fridegårds språk till en början inte mottogs väl, det är bitskt och beskt, med inblandning av humor. Fridegård skriver här självbiografiskt om hur svårt det är att ta sig fram som författare, hans räddning i det äktenskap som lättade hans bitterhet. Naturen betyder mycket för honom, det är där han får sin kraft och i tankarna på sina föräldrar, även om han önskat att han ärvt mer av sin fars glada lynne och mindre av sin mors oro.

Jag funderar lite över varför han låter sina närmaste vara så anonyma, Fridegård har onekligen en mycket egen stil och det är mycket intressant, det föder funderingar hur han var som person. I vilket fall så har Fridegård lyckas gestalta en människas dialog med sig själv och med samhället, en utveckling i det inre som får betydelse för hans fortsatta liv.

Betyg 3