En mycket realistisk och välskriven historisk roman, som berättar om Dalmannen Måns Nilssons liv från det att han träffar den unge Gustaf Eriksson Vasa på flykt från den danske kung Kristian tills hans död.

Boken ger en bra inblick i den svenska politiken och orsakerna kring bondeupproren mot Gustav Vasa på 1520-och 30-talen.

Klart läsvärd!

Betyg 4

Min lysande konung, Rune Per Olofsson, Bokförlaget Bra Böcker 1977


Med dalkarlarnas hjälp kom Gustav Eriksson att bli Sveriges konung, otack blev deras lön.

Man var trött på Kristian II:s förtryck, och Stockholms blodbad blev droppen, så när den unge Gustav Eriksson till slut fick med sig Dalkarlarna så började kampen om kronan. Den mest hängivne bergsfogden Måns Nilsson från Aspeboda blev helt betagen i Gustav och såg honom som en son, även hans fru Margareta kände för honom, kanske lite för mycket. Måns som var en välbärgad man hjälpte till med lån och handgemäng, hans slogs för sin befriare som han trodde stort på. Gustav Eriksson Vasa for hårt fram och krossade allt som stod i hans väg, även de som hjälpt honom, det fick dalkarlarna erfara på många vis, men det som fick bägaren att rinna över för Måns var den stora räfsten vid Tuna, de hade blivit lovade fri lejd av sin konung, istället blev det stupstocken. Vänskap slutade i hat och till slut död även för Måns Nilsson.

Rune Pär Olofsson skriver mycket kvickt och roande, språket flyter på och man kommer snabbt in i berättelsen. Historien bygger på verkliga händelser som författaren har bäddat in i sin egen målande beskrivning, då mycket i huvudkaraktären som är en livfullt bullrande person, inte alltid så sympatisk. Intressant är att perspektivet denna gång ligger hos folket och mest då på just Måns, som hjälpte fram Gustav och fick andra med sig. Hans lojalitet sträckte sig långt, men så småningom efter kungens brutala framfart började tvivlen gnaga, för att till slut övergå i hat. Att vara vän med Måns Nilsson var förmånligt, men blev man ovän med honom så skulle man nog akta sig.

Dalkarlarna var inte de lättaste att ha att göra med, det har framgått av historien. De protesterade ofta mot kungen och tyckte att de hade mer rätt till det eftersom det var deras förtjänst att han kom till makten. Efter att segerruset lagt sig, vändes den till besvikelse på sin kung, frågan är bara hade alternativet varit bättre?

När en av männen Anders från Rankhyttan ligger på knä i snön vid Tuna och hör beskyllningarna från Kungen hackar han fram, ”Ku - Kungen borde ha fått gå kvar i dalskogarna. Fanen, att vi skall ha så raska skidrännare i Dalom”.

Betyg 4