 Berättelsen Blå löper längs tre spår. Vi får följa norskan Signe, dels som ung miljökämpe i ett fattigt Norge på 50-60-tal, dels som 70-åring som 2017 seglar ensam över haven i båten som kallas Blå för att konfrontera den man som svek henne. Eller var det hon som svek honom? Parallellt får vi följa David och och hans dotter Lou som år 2041 är flyktingar i ett uttorkat och laglöst Sydeuropa. En dag upptäcker de en segelbåt i en övergiven trädgård långt inåt landet...
En dystopi vars tema är människans förstörelse av miljön och effekterna av klimatkrisen. De olika delarna är sinsemellan ganska olika. Den unge Signe påverkas av sin pappa, en miljökämpe innan ordet ens var uppfunnit, och blir det man nästan kan kalla en yrkesdemonstrant. Men det går inte så bra. Norge innan oljan var ett fattigt land och lokalbefolkningen vill hellre ha arbete och inkomst än att sitta och titta på vattenfall och forsar. Den konflikten finns än i dag och är i mitt tycke den bästa delen av berättelsen. Den äldre och luttrade Signes sjöresa med en ovanlig men för henne värdefull last är närmast surrealistisk och känns bara - nej...
Den dystopiska delen har det för genren vanliga felet att läsaren kastas direkt in i en postapokalyptisk värld, utan förklaringar eller skeenden som visar varför samhället kollapsat istället för att hantera kriserna. Det är förvisso otäckt och realistiskt men bristen på bakgrund gör at jag blir mer irriterad än skrämd.
Författaren är okänd för mig men tar tydlig ställning för aktivism och lagbrott i miljöns namn. Hon har tidigare skrivit en uppmärksammad roman, Binas historia, som blev en internationell bestseller. Har inte läst, men den verkar bättre än Blå.
|
