Denna roman utspelar sig "just vid den tid , då vårt älskade fosterland började pånyttfödas med så obändig kraft och rrande naiva känsloutbrott, och då alla dess tappra söner började sträva mot nya mål och förhoppningar". En sådan frostig vinterkväll satt tre generaler och firade den äldstes inköp av hus. Ju längre kvällen sträckte sig destå rusigare blev samtalen. Den yngsta av dem försökte övertyga om humanitetens stordåd och det storslagna i att leva som bror och syster, också med den lägre klassen. Under hån av den yngre kamraten avslutas kvällen ganska abrupt och mannen beger sig till fots hem. På vägen råkar han komma förbi en bröllopsfest för en av sina underlydande och beslutar sig för att genomföra sina idealismer i verkligheten, med högst miserabelt resultat.

När författaren skrev denna djävulskt tvetydliga historia hade han nyss hemkommit från en tio års förvisning från S:t Petersburg. Denna historia skulle verka för försoning i det ryska samhället. Och ytligt kan man också få det intrycket, men vågar man gå ett steg längre märker man att Dostojevskij driver hejdlöst med uppfattningen om humanitet. I detta fallet driver omnämnda general sina björntjänster i kamratskapets namn så långt att hans underlydande blir högst förtvivlad. Författaren undersöker på ett humoristiskt och elakt sätt vart humanismen börjar och driften att bli uppfattad SOM humanist tar vid. Jag älskade denna korta historia och kommer nu läsa allt jag hittar av författaren.

Betyg 5