Hösten 1741 deltar vetenskapsmannen Georg Wilhelm Steller i en expedition ledd av den numera legendariske Vitus Bering. Målet var att utforska området mellan Sibirien och den amerikanska kontinenten. Det mesta går fel från början och till slut strandar skeppet på en oansenlig ö inte långt från Kamtjatka i Ryssland. När besättningen letar mat upptäcker de ett gigantiskt vattenlevande däggdjur nära stranden, en unik sorts sjöko som får namnat Stellers sjöko. Den är lättfångad och köttet räddar besättningen över vintern. Men nu är sjökons öde beseglat...

Den andra delen handlar om en finsk guvernörshustru i Alaska, åren innan tsaren säljer Alaska till USA, en affär som framställdes som usel för USA men som blev tvärtom. I tredje delen får vi följa en fotograf och en konservator i 1950-talets Finland och den röda tråden i berättelsen är det värdefulla skelettet av den utrotade Stellers sjöko som så småningom hamnar i Finland. Författaren blandar vetenskap och historia med en dramatiserad version av personernas liv. På 1800-talet var Finland en del av Ryssland, inte en koloni utan ett storfurstendöme där finska tjänstemän och myndighetspersoner var en del av den ryska statsapparaten, och guvernören över Alaska var finländare. Ryssland var en del av Europa och världen, inte som nu när Putin förvandlat det mäktiga landet till Mordor.

Boken har hyllats i alla tonarter och jag var tämligen skeptisk när jag tog mig an den. Men efter en seg inledning var det bara att kapitulera. Intressant, lärorik, välskriven och spännande. Som jag brukar säga, verkligheten överträffar dikten. Tragiska livsöden och svåra strapatser var en del av vardagen, författaren gör historiska personer levande och man blir imponerad över vad människor kan stå ut med. Naturligtvis vill författaren peka på hur illa människan förvaltar naturen och de fantastiska upptäckter som görs, men det är lite att slå in öppna dörrar. Förhoppningsvis har vi lärt något av tidigare generationers misstag.

Betyg 4