Recension av Fjodor Dostojevskijs roman En underjordisk dagbok –

Boken har tidigare utgetts med titeln: Anteckningar från källarhålet

Boken är utgiven på Lind & Co (2010) och innehåller 187 sidor.

Fjodor Dostojevskij föddes i Moskva 1821 och dog i Sant Petersburg 1881. Han debuterade som författare 1846 med Arma människor och samma år kom även Dubbelgångaren ut. Hans mest kända verk är nog Brott och straff (1886). Han tillhörde realismens författare, en litterär epok som varade från omkring 1830-1860. Under den epoken skulle man skildra omvärlden så realistiskt som möjligt, gärna genom ett objektivt och vetenskapligt perspektiv. Realismen genomsyrar även idag majoriteten av all litteratur som ges ut idag.

Handling: Jag är en sjuk människa … arg och elak. En motbjudande människa. Så börjar denna bok och det är en av litteraturens mest kända inledningsmening.
Boken är skriven i jagform och den är en slags ensidig dialog kan man säga. Romanens dagboksskrivare är en före detta tjänsteman som dragit sig tillbaka i sitt kyffe i utkanten av Sankt Petersburg, efter att fått ett mindre arv. Där sitter han och filosoferar om livet och människan. Mest om människans mörka sidor. Han har häftiga utfall mot den samtid han lever och som han även har svårt att acceptera och ta till sig. Han funderar över skillnaden mellan att vilja och att kunna. Mycket av hans tänkande om omvärlden känns aktuella än idag.

En mycket lysande nyöversättning av Barbara Lönnqvist, professor i ryska språket. Jag har alltid älskat Dostojevskijs böcker och boken hans fru Anna Dostojevskaja skrev om honom – Mitt liv med Dostojevskij är en bok som jag läst flera gånger och den är fortfarande min favoritbok, och jag kommer att läsa den många gånger till. Tillbaka till Fjodor Dostojevskij igen. Även att han är en författare från 1800-talet tycker jag att hans ord och tankar, när han kritiserar samhället känns moderna än idag. I denna bok har berättarrösten en stor inre styrka och texten är ofta opassande och cynisk. En bok som jag älskar, och som jag läst innan och kommer att läsa flera gånger. Jag är mycket glad att Lind & Co ger ut dessa underbara klassiker som man aldrig får glömma bort. Fler sådana, tack!

Betyg 5/5 Kristina Simar 2011-06-17 (55) www.kristinasimarlektor.se

Betyg 5

Bra inkörsport till Dostojekskijs tyngre romaner

I en underjordisk dagbok resonerar en plågad röst från sitt skyffe, om sig själv, om den utestängda omvärlden, om den fria viljan, människans eventuella dumhet osv. Det är kanske främst denna romanens första del som imponerade på mig mest. Här finns förbryllande filosofiska iakttagelser, ibland närmast kaotiskt framställda i en levande och spotsk inre dialog, ömsom urskuldande ömsom föraktfullt. Dostojevskij släpper sin skrivande enstöring fri. Texten stapplar sig fram, lika oberäknelig och paradoxal som vår "antihjälte".

I den andra delen möter vi berättaren i handling. I en serie ångestladdade och ibland tragikomiska episoder får vi läsa om hans oförmåga att interagera i det "levande livet." Självföraktet, stoltheten, benägenheten att tyrannisera andra för att på något sätt manifestera sig själv känns trovärdigt och skrämmande självklart. Den korta, förvirrade relationen med den prostituerade Lisa för snabbt tankarna till Brott och straff. I mångt och mycket finns här sprängstoff till Dostojevskijs senare, riktigt stora mästerverk, det ädla lidandet, kärlek i förnedring osv...

Vem denna underjodiska källarfilosof är och vad han egentligen representerar går att diskutera i evighet. I mångt och mycket hittar vi nog i honom författaren själv.

Betyg 5

"En underjordisk dagbok" är en roman om utanförskap, ett utanförskap baserat på att man skapat sina egna premisser för hur man vill leva livet, vilket i detta fall fall motsätter sig den kollektiva strömmen.

Huvudpersonen anser att förnuftet hindrar människan från att fullfölja sin fria vilja. Förnuftet är ett fängelse från vad vi faktiskt vill, kalla det en samhällelig konstruktion som vill få oss att bli "förståndiga" men framförallt beräkneliga medborgare. Han förespråkar ett egoistiskt självförverkligande där man inte ska ta förnuftet i anspråk (såvida självförverkligandet i ens fall inte är förenligt med förnuftet), men det är svårt att inte tänka på konsekvenserna, som han likaså skriver att man kommer få ta del av. Hur skulle det vara om vi alla förverkligade oss själva och gjorde som vi själva ville. Skulle inte konsekvenserna vara förödande, speciellt då Dostojevskij skriver om en primal längtan efter kaos hos oss (grott)människor, som i vanliga fall förnuftet hämmar, men som vi egentligen har en längtan efter.

Men Dostojevskijs huvudperson verkar i första hand vilja vara en egen individ bortom gemenskapen. Hur hade det då varit om alla hade handlat förnuftslöst? Då hade motreaktionen blivit att handla med förnuft. Huvudpersonens filosofi blir på så sätt mer ett ställningstagande mot kollektivet. Men samtidigt som huvudpersonen skyr kollektivet får man uppfattningen om honom som en ofrivillig ensamvarg med en viss längtan att få höra ihop, dock så länge det är på hans villkor, så att hans maktställning befästs över en eventuell framtida gemenskap där han sätter agendan som den egoistiska diktator han framställer sig själv som.

Hur ska man leva livet blir alltså den stora frågan. Och det handlar inte direkt om hur man "ska", snarare hur man "vill" leva livet; vare sig man väljer att göra det i ensamhet eller i en gemenskap, med förnuftet i behåll eller med ens innersta önskningar som drivkraft. För i slutändan är det ens eget liv som det handlar om, och för ens egen liv står man alltid själv till svars för.

Betyg 3