I den tredje delen av Timmerfolk återvänder Eva och Vilgot till Djupsele. Eva ska jobba på distans och ser fram emot att träffa sin Mattias. Vilgot har hämtat sig efter skoterolyckan och är glad över att möta Fanny igen, men det finns någon han ännu hellre vill träffa... Hotet mot skogen ökar, det är virkesbrist och bolagen vill hugga mer och yngre skog. Fanny och Vilgot börjar bygga en timmerkåta på Evas mark, med hjälp av några samer. Eva försöker förstå varför hennes pappa Nils försvann spårlöst när hon bara var tre år, vad hände egentligen den där sommaren 1977...?

Precis som i de två första böckerna växlar berättelsen mellan nutid och dåtid, i korta, lättlästa kapitel. Vi får möta John och Siv först 1963, mycket har redan förändrats i skogsbruket. Maskiner håller på att ta över och i linje med 60-talets naiva teknikoptimism sprutar man skogen med hormoslyr för att döda allt löv. Sonen Nils som läser i Uppsala varnar sina föräldrar och får med sig Siv. Sedan hoppar vi till 1977, Nils kommer med sin dotter Eva men är rotlös och trivs varken i storstan eller i Djupsele. Till råga på allt har han också börjat förstå att John inte är hans biologiska far.

Vill påstå att Kärnveden är på samma nivå som de två övriga, en mycket trevlig bok med trovärdiga karaktärer och dito tidsskildringar, läsaren känner igen sig. Trots mörka och tragiska livsöden är den lite mer åt feelgoodhållet och vissa händelser är inte alls trovärdiga. Något jag inte kan gå in på utan att spoila. Trots en nutidskorrekt samkönad kärleksrelation vågar författaren vara så pass inkorrekt att hon lägger meningen ”något som är ruttet kan aldrig bli friskt, så är det bara” i Sivs mun, om en ung person. Vi skogsfolk förstår vad hon menar och med tanke på hur det ser ut i världen kan man bara instämma.

En besvikelse är att just det jag var rädd för har hänt, åtminstone delvis. Lagerlöf har rört sig mot den gängse synen på skogsbruk idag som något skadligt och ont. Bolagsfolket är giriga och vill inte förstå vikten av biologisk mångfald, och underförstått är det samma synsätt som när man sprutade hormoslyr. Citatet av Sara Lidman på första sidan säger allt, kalhyggen jämförs med en krigszon. Jag hade önskat en passus om hur viktig skogen är och har varit för ekonomi och sysselsättning i inre Norrland, vad finns kvar där om man slutar avverka? Personer som kunnat stanna kvar på landet, köpt hus, skaffat barn och gör att skolor och affärer kan överleva. Och de behöver lön för att betala räntor och amorteringar de som andra anställda, det är inte bara att sluta avverka för att kalhyggen är fula och skog är trevligt. Så skedde också för Siv och John, de kunde modernisera sitt hus och få en trygg ålderdom tack vare skogen. Även för Eva blir det så i sista kapitlet. Skyddsvärd skog ska förstås sparas men i boken handlar det mest om redan brukad skog. Jag är övertygad om att det går att hitta en nivå som alla kan leva med, vilket antyds i boken, men viljan finns inte på någondera sidan när man ser till den aktuella debatten.

En sak som slog mig är hur lika de tongivande personerna på bägge sidor är när jag såg en filmsnutt med naturvårdsgurun och skogsbrukshataren Sebastian Kirppu härom dagen. Jag minns jägmästarna på 70-talet, grötmyndiga, stöddiga och mästrande, när de talade om för oss dumma bönder hur vi skulle sköta skogen. Exakt samma framtoning har Kirppu, exakt! Han vet bäst, pekar med hela handen och vägrar lyssna. Alla talar vackert om mångfald men vill inte inse att i mångfald har även ekonomi och kalhyggen sin plats, även om det gått till överdrift ibland.

Det här var en personlig utvikning, Kärnveden är en utmärkt bok och ni som läst de två första delarna kommer inte att bli besvikna!

Betyg 4