I denna korta roman/långa novell är Dostojevskij i högform när det gäller den mentala infiltrationen i verkets gestalter som han är så känd för. En man sitter vid sin fru som ligger död framför honom. Om ett par timmar kommer liket att hämtas, detta är alltså hans sista stund med hans gemål. Hennes självmord har skapat en desperation hos den äkta mannen som börjar rannsaka sig själv och söker i deras gemensamma förflutna för att hitta upphovet till detta abrupta slut. Var gick det fel? Hur mycket av detta kan jag beskyllas för?

Att Dostojevskij räknas som den bästa människoskildraren genom litteraturens historia är något som detta verk är ett ytterst bevis för, jag känner själv hur jag dras med i den melankoli och det mörker som inramar berättelsen. Rekommenderas starkt!

Betyg 4