Jens och Eddie växer upp på ett slott i Skåne, tyvärr i en dysfunktionell familj. Till familjens lättnad är fadern Carl-Fredrik mest frånvarande, när han väl är hemma är risken för våldsamma raseriutbrott överhängande. Mamma Monica har en grandios självkänsla men är samtidigt medgörlig och överslätande, något som gått i arv till dottern Eddie. Den äldre Jens är däremot mer av en rebell som ständigt kommer på kant med fadern.
Efter ett gräl försvinner Carl-Fredrik spårlöst och dödförklaras så småningom. De bortskämda barnen växer upp, Jens blir filmare och Eddie flummar omkring på olika utbildningar. Monica flummar på sitt håll, healing, eteriska oljor, magiska stenar och retreat med sekten den Gudomliga moderplantan. Dessa slöfockar glider fran genom tillvaron medan åren går, med fester, droger, övervikt, övervåld och utan att få till det på något plan. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, heter det ju, och när familjen samlas i en villa i Frankrike är det dags...

Schunnesson har skrivit ett klassiskt undergångsdrama, en burlesk skröna om hur de som har allt misslyckas med allt. Men någonting skaver, det lyfter aldrig trots en i grunden hyfsad historia. Vi får följa Jens och Eddie från barndomen till vuxenlivet i en tämligen rask takt, ett tempo jag brukar gilla. Men istället fastnat författaren i vissa scener, utdragna som ett tuggummi som fastnat i håret. I synnerhet våldsscenerna är onödigt detaljerade. Språket är habilt men helt utan wowkänsla. Hon verkar också vara expert på droger, produktnamn och preparat står som spön i backen och tillför absolut inget för den som är så okunnig som jag. Vad f-n är vejps, tydligen något allmänt förekommande men jag fick googla? (E-cigaretter)

Och sen denna våldsfixering, vad är det med våld som fascinerar i synnerhet kvinnliga författare så? Här finns tydliga drag av Wolffs Liken vi begravde, fast Lina spelar i en helt annan division rent litterärt. Även Carina Rydberg kan nämnas, väldigt intresserad av våld. Sen tänker jag också på Lydia Sandgren som skriver liknande böcker, men helt utan våld. Och det går ju minst sagt bra... Men titeln är hämtad från filmen A Clockwork Orange och hela boken är så filmisk att man bara väntar på musik och eftertexter.

En besvikelse för mig, platta och otrevliga karaktärer, ett förutsägbart och moraliskt korrekt slut. Och kritikerna älskar ju i synnerhet våldsskildringarna, vad säger det om vårt samhälle idag? Den tanken ger en än mer obehaglig smak i munnen än själva boken...

Betyg 2