Det är höst. Bu och Bä håller på att göra höstfint.. Visa hela

Det är höst. Bu och Bä håller på att göra höstfint i trädgården. Det är många löv som ska fraktas till komposten. Redan här märker jag en massa trevliga detaljer att titta på i varje bild. Som då i den första: en fågel och så då den där katten som klättrat upp och satt sig på en gren. Ett löv hänger fortfarande kvar. Kanske är det just det lövet som faller ner och landar ovanpå Bu som om det vore en mössa.

Katten har en viktig roll i den här berättelsen. Det är i samband med att man hämtat en skottkärra och smort dess hjul med olja som man märker av den. Man tror först att det är skottkärran som jamar. Och här märker jag hur många olika åldrar som ryms i de båda figurerna. Nu är de båda plötsligt som små barn som tror på sådant som egentligen inte är möjligt. Men sedan stiger de genast i åldrarna när det är dags för en räddningsaktion. Men tror du katten törs klättra ut på plankan och vidare in i sovrummet? Inte på en enda gång. Och det är då som Bu gör ett försök med en stege, för att sedan själv sätta sig in i kattens situation. Nu är det plötsligt Bä det hänger på. Hon måste hjälpa honom ner. Men först måste han få något att äta.

Jag förstår varför dessa båda lamm har blivit så populära hos barnen. Dels så är de roliga och dels tänker de på samma sätt som ett barn skulle gjort när det plötsligt drabbas av olika situationer. Att den här boken dessutom kommit i ett större format än tidigare böcker om dem gör saken genast ännu bättre. Det är lättare att få den att passa in i bokhyllan utan att det ser fult och klumpigt ut.

Jättemyrsloken har funderingar kring sitt utseende.. Visa hela

Jättemyrsloken har funderingar kring sitt utseende. Han har upptäckt att hans näsa är ovanligt lång och måste med det räknas till ett av jordens konstigaste djur. Åtminstone om man jämför honom med ett lejon, som enligt honom är ett djur som vem som helst kan se vad det är för något. Men skulle man ställa honom bredvid en annan myrslok, så skulle han se hur normal ut som helst. Detta måste han genast berätta för sin vän hasselmusen. Hasselmusen har en helt annan uppfattning om saken. Hon anser att om man placerar en myrslok bredvid en annan myrslok så skulle båda verka konstiga. Jättemyrsloken kommer på en idé om att utlysa en tävling om vilket som är det konstigaste djuret och där hasselmusen i sin tur får vara domare. Men snart upptäcker jättemyrsloken att hans brevlåda är ständigt tom och ännu senare att affischen han satt upp har plockats ner. Detta måste han genast berätta för hasselmusen. Men när han knackar på hos henne blir han avvisad. Dagen därpå visar hasselmusen honom sin nya uppfinning. Det är ett stort spindelnät på vilket olika meddelanden fastnar. Dessa meddelanden sorterar hon i tre olika högar, beroende på hur pass konstiga hasselmusen anser de olika djuren vara.

Bokens första halva är den som är bäst. Här möter jag två intressanta personligheter. Först då jättemyrsloken. Han är den som tänker. Och ibland när han gör det kommer det ut ett påstående som är så klokt att jag själv måste fundera lite extra om det verkligen är på detta vis. Sedan då hasselmusen som har sinne för förändringar och där dessa kanske inte alltid faller motparten i smaken. Här möter jag också författarens ordlek med något idag så vardagligt som Internet – och där jag i min tur tror att hon inspirerats av Lennart Hellsings sätt att hantera ord.

Bokens andra halva är inte lika kul. Den upptas främst av en mängd brev från olika djur och där författaren med hjälp av dessa försöker förklara för läsaren att ingen egentligen är exakt likadan som någon annan, eftersom vi alla har något som gör oss unika. Till och med något för oss så vanligt som en ko kan uppfattas som annorlunda ifall man jämför den med en annan organism. Den har ju fyra magar och den tuggar dessutom om samma mat som den en gång ätit tidigare. Det gör ju inte vi. Dessa brev gör att återstående kapitel blir repetitiva och att jag i min tur blir uttråkad.

Även illustratören Maria Nilsson-Thore måste nämnas. De djur hon avbildar ser verkligen söta ut. Däremot saknar jag här hennes sinne för mönster i bilderna, vilket annars präglar hennes egna bilderböcker.

Det är en helt vanlig sommardag. Korna är som vanl.. Visa hela

Det är en helt vanlig sommardag. Korna är som vanligt ute i hagen och betar. Alla utom Mamma Mu. Hon har fått en idé. Hon tar sig över stängslet och hämtar sin cykel. Här kommer den första orimligheten in. Kor kan i själva verket inte cykla. Och skulle de trots allt kunna det, så ska de inte cykla, eftersom detta strider mot det naturliga sättet för en ko att vara. Men man kan lika gärna se Mamma Mu som ett barn och kohagen som ett dagis och där barnet lyckats ta sig över staketet för att det plötsligt fått en idé. Fått en idé? Mamma Mu har sett hur bondens barn gungar och hur roligt dessa har det med sin gunga. Nu har hon funnit en lagom kort brädbit och ett lagom långt snöre. Nu cyklar hon iväg in i skogen för att be sin vän Kråkan att han knyter fast ändarna av repet i trädet. Och nu kommer nästa roll in. Nämligen föräldern som säger till barnet att det inte går. Föräldern vet sin egen respektive barnets roll i världen och att denna inte går att ändra på. Rättare sagt den vill inte ha förändring på det planet. Samma syn har då Kråkan. Han vet vad som är en kos respektive en kråkas roll i tillvaron att denna roll inte omfattar konsten att gunga. Men Mamma Mu är en god talare och lyckas till slut får Kråkan att knyta fast repet. Men sätta fart på gungan får Mamma Mu allt försöka själv. Och nu möter läsaren plötsligt barnets tappra försök att få någonting att fungera och där det till slut på något märkligt sätt lyckas. Och så gungar plötsligt en ko, trots att det egentligen inte är rimligt.

Så plötsligt hörs ett ljud. Det är bonden som närmar sig med sin traktor. Nu måste Mamma Mu plötsligt få stopp på gungan. Men hur gör man när man bromsar? På ett lika märkligt sätt som hon fick fart på den lyckas hon slutligen få stopp, även om hon råkar falla av. Nästa steg är att gömma sig för bonden. Kråkan spejar och meddelar ifall han skulle närma sig. Men det är svårt att gömma sig. Och här kommer plötsligt två olika sätt att se på samma problem in. Kråkan tycker att Mamma Mu är för bred, medan Mamma Mu tycker att trädet är för smalt.

Att berättelserna om dessa båda djur blivit så populära och med det så många beror inte bara på att rollfigurerna är lyckade, utan minst lika mycket på Sven Nordqvists teckningar. Miljöerna som skildras där är trevliga att vistas i och med många detaljer att upptäcka efter hand.

Det första Sven Nordqvist fångar in för att skapa.. Visa hela

Det första Sven Nordqvist fångar in för att skapa julstämning är snön. Det har snöat hos Pettson en längre tid och det har dessutom varit kallare än vanligt. Pettson har med det inte haft någon lust att varken skotta snö, handla julmat eller skaffa sig en julgran. Men nu när vädret blivit något mildare och det dessutom är dagen före julafton känner han att han måste ta itu med allt det där. Hade nu Pettson nöjt sig med att bara skotta snö och istället letat efter granris att pryda trappan med efter det att han handlat mat, då hade den här berättelsen inte varit fullt så tragisk.

Men nu ger han sig in i skogen och råkar slinta till med kälken – och Findus som inte förstår att det här är en olyckshändelse vill nu plötsligt se mera konster. Men när han ser sin husbondes fot i paket och får höra att det varken kan bli mat eller julgran, då inser han plötsligt katastrofen. Faktiskt måste katten också ta hand om köksgolvet. Det ska både tvättas och torkas. Det senare är något som inte katten vill. Men hur ska de göra med julgranen? Pettson är en uppfinningsrik gubbe och med hjälp av grankvistarna han fixat i skogen, en pinne och diverse prylar lyckas han skapa något som ska föreställa en gran.

Nästa stämningsskapare blir julmaten. Det är julaftons morgon och Pettson kokar gröt. Då kommer grannen Gustavssons pojke – och snart får han höra hela historien om hur det gick till när Pettson skadade foten. Pettson ber honom om en korg ved och en kanna mjölk och snart har han inte bara med sig det, utan också en korg med julmat samt ytterligare grannar som vill höra om olyckan.

Snön är något jag klarar mig utan. Den ställer bara till med besvär när man ska förflytta sig. Inte heller bryr jag mig om någon särskild sorts mat bara för att det är jul. Visst är Sven Nordqvist duktig på att berätta. Men det jag är rädd för är att han här har skapat en julberättelse i raden av andra. Något som jag precis som snön och alla dessa andra måsten lika gärna kan vara utan nästa år.

Det är en gråmulen höstdag. Gubben Pettson sitter.. Visa hela

Det är en gråmulen höstdag. Gubben Pettson sitter vid köksbordet och surar. Han vill inte göra någonting. Under tiden roar sig katten Findus sig med att utföra konster som irriterar Pettson så pass mycket att han plötsligt får ett raseriutbrott. Ännu värre blir det när katten sedan börjar gunga på en stol, så att den sedan faller med ett brak i golvet. Findus liknas här vid ett barn som inte förstår att en människa oavsett ålder ibland vill vara ifred med sina tankar.

Då kommer Findus plötsligt på en idé. Han tycker att gubben borde följa med honom på en fisketur, något som genast ogillas av motparten. Men kan man inte fiska på sjön, så kan man lika gärna göra det på köksgolvet. Findus tar fram den avlånga grytan och i den ror han med hjälp av två träslevar. Och här vet jag inte riktigt om jag ska jämföra Sven Nordqvists teckningar med surrealistisk konst eller med psykedelisk musik. Här kommer det plötsligt upp de allra märkligaste sorters fiskar. Dessutom kryper de rakt igenom köksgolvet, som om detta inte vore det minsta hinder. Undrar om det verkligen är så hemma hos Pettson eller om detta bara är fantasier hos en katt och där jag tror att den tredimensionella jordgloben i snickarboden också tillhör dessa inslag.

Findus liknas ännu mer vid ett barn när han genom att låtsas falla och skada sig i vedboden lockar ut Pettson att hämta metspöt. Men nu handlar det mer om det utstuderade barnet som vet exakt hur det ska bete sig för att få föräldern att släppa det den håller på med, för att slutligen få den att göra det barnet vill. Och här ändras plötsligt berättelsens sätt att vara från att bjuda på en rejäl dos ilska till att nu plötsligt bli snäll och human. Snart sitter de båda i ekan och ror – och det är nu som Sven Nordqvist plötsligt fångar in höstens alla nyanser i sina bilder. Från att jag tidigare tyckt att berättelsen varit tråkig med tanke på vad katten och gubben åstadkommit i tidigare böcker i serien, börjar jag genast tycka om den. Vet inte om författaren med avsikt valt att göra den här berättelsen för att förklara det där med dåligt humör. Men om han gjort det har han i så fall lyckats bra utan att behöva bli petig och överdrivet pedagogisk.

Tintin är på resa. Han ska till den då belgiska ko.. Visa hela

Tintin är på resa. Han ska till den då belgiska kolonin Kongo för att göra ett reportage. Redan på fartyget som ska ta honom dit sker den första incidenten. På båten finns en papegoja och den retar upp hunden Milou så att det blir slagsmål mellan de båda djuren. Milou blir förloraren och måste till doktorn för att få ett bandage om svansen. Snart börjar de båda djuren tampas igen och Milou faller rakt igenom ett ventilationsrör och hamnar rakt i huvudet på en man som heter Tom. Tom måste snabbt göra sig av med djuret innan dess ägare kommer och kastar det i havet. Men Tintin hoppar i och räddar sin hund.

Framme i Kongo hyr Tintin en bil, men hindras av ett järnvägsspår. Spåret är så skevt att bilen inte kan ta sig över det. Och nu kommer plötsligt tåget körandes rakt emot bilen. Tintin klarar sig. Men för loket som drar tåget går det desto sämre. Lokföraren blir arg. Men Tintin löser konflikten genom att alla som är ombord på tåget ska hjälpa det upp på rälsen igen och att bilen som Tintin hyrt får dra loket vidare hem. Så plötsligt tar vägarna slut. Tintin måste nu färdas till fots för att komma till den by han ska göra ett reportage om. Runt kring honom finns Tom, som gör allt för att sabotera resan. Men Afrikas vilda djur är heller inte så snälla.

Så slutligen når Tintin sitt mål. Han får bland annat följa med på en lejonjakt, som slutar med att lejonet måste backa varje gång han ser Tintin eller hans hund. Och det beror på att Milou har bitit av det svansen. Tintin och Milou blir hyllade som om de vore sända av Gud, vilket retar byns medicinman. Tillsammans med Tom smider de planer om hur de ska få byborna att ändra uppfattning om vem Tintin är. Man tar byns heliga fetisch och gömmer den. Men snart får Tintin byborna på sin sida igen. Han bandar ett samtal mellan medicinmannen och Tom samt filmar in när de båda skändar fetischen.

Det här är inget rasistiskt seriealbum (åtminstone inte med mina ögon sett). Det skildrar bara en epok i människans historia där den afrikanska kontinenten och dess invånare kontrollerades av den vite mannen och där vi inte bara skulle civilisera dessa med våra ögon sett vildar, utan också lära dem att Jesus är den enda rätta läraren. Vi behöver bara titta på den missionsstation dit Tintin en dag anländer för att se att just så var det. Något det här albumet däremot har är gott om scener där grymhet utövas mot djur.

Bokens berättelse är inte tillräcklig för att täcka dess 62 sidor. Och det är därför som den plötsligt inte blir lika spännande efter att drygt hälften blivit läst. Tom ständiga försök att göra sig av med Tintin och Tintins ständiga jakt på vilda djur blir det som upptar merparten – och där vi slutligen får reda på varför Tom blivit så angelägen att göra slut på Tintin. Han är utsänd av Chicagos gangsterledare Al Capone – och det är också dit som Hergé placerar sin journalist när han ska teckna sitt nästa album. Faktiskt även detta på senare år beskyllt för att vara resistiskt. Fast då mot indianerna.

Tintin är journalist på tidningen Petit Vingtieme... Visa hela

Tintin är journalist på tidningen Petit Vingtieme. Här möter vi genast en likhet mellan figuren och dess skapare. Det var för just denna tidning som Hergé tecknade sina första serier. Tidningen har ett uppdrag åt honom och detta är att visa den sanna bilden av kommunismen. Men i den kommunistiska världen känner man redan till att Tintin är på väg och därför måste de till varje pris stoppa honom. Redan på tåget som är på väg mot Berlin sker det första attentatet. En hemlig agent placerar ut en bomb i Tintins tågkupé. Och när den då exploderar så blir genast Tintin beskylld och förd i arrest. Men i samband med att en fångvaktare tänker titta till honom, så lyckas Tintin slå ner honom. Förklädd till vakt lyckas han sedan ta sig vidare mot Moskva med hjälp av ett stulet fordon. Och just detta att ständigt bli jagad, ständigt bli fångad och ständigt lyckas fly undan för att komma vidare är det som följer det här albumet.

Tintin är uppfinningsrik. När ett fordon blir kvaddat lyckas han med hjälp av skrotet skapa ett annat. Han är också fenomenal på att avslöja saker. Och där läsaren får det första beviset på sidorna 29 och 30. Där möter vi ett gäng engelska turister som blir guidade. Guiden vill bevisa för dem att de sovjetiska fabrikerna alltid går för högtryck. Men Tintin smiter in bakom kulisserna och ser att det bara är teater. En man bankar på en plåt för att framkalla fabriksbuller, medan en annan man eldar med halm för att det ska uppstå rök.

Även organisationen GPU är fiffiga med att försöka fånga Tintin. Strax efter händelsen med fabriken möter han en tiggare som han för till närmsta värdshus. Denne tiggare är givetvis en hemlig agent. Men hunden Milou avslöjar honom genom att dra loss hans skägg. På sidan 35 inleds nästa avslöjande. Det handlar om allmänna val och där tre listor kandiderar. En av dessa är kommunisterna och med hjälp av hot lyckas dessa få en jordskredsseger. Ingen vågar nämligen rösta på någon annan.

En av de få bilderna i Tintins historia där vi kan se honom skriva en artikel finner vi på sidan 38. Och frågan är den då om resten av albumen även de är journalistiska uppdrag eller om de bara är kort sagt äventyr.

Albumet i sig ska främst ses som ett dokument över hur Hergé utvecklas som serietecknare. Bildäcken är ett tydligt exempel på detta och där dessa i början när de visar fordonet i full fart mer liknar ballonger som håller på att explodera. Det här är förresten det enda av albumen som Hergé inte tecknade en andra gång, vilket på sätt och vis är synd. Lite färg och dessutom jämnare kvalitet på bilderna hade varit ett nödvändigt lyft för att det här albumet skulle hålla åtminstone samma klass som de två efterföljande i serien.