Det är höst. Bu och Bä håller på att göra höstfint.. Visa hela

Det är höst. Bu och Bä håller på att göra höstfint i trädgården. Det är många löv som ska fraktas till komposten. Redan här märker jag en massa trevliga detaljer att titta på i varje bild. Som då i den första: en fågel och så då den där katten som klättrat upp och satt sig på en gren. Ett löv hänger fortfarande kvar. Kanske är det just det lövet som faller ner och landar ovanpå Bu som om det vore en mössa.

Katten har en viktig roll i den här berättelsen. Det är i samband med att man hämtat en skottkärra och smort dess hjul med olja som man märker av den. Man tror först att det är skottkärran som jamar. Och här märker jag hur många olika åldrar som ryms i de båda figurerna. Nu är de båda plötsligt som små barn som tror på sådant som egentligen inte är möjligt. Men sedan stiger de genast i åldrarna när det är dags för en räddningsaktion. Men tror du katten törs klättra ut på plankan och vidare in i sovrummet? Inte på en enda gång. Och det är då som Bu gör ett försök med en stege, för att sedan själv sätta sig in i kattens situation. Nu är det plötsligt Bä det hänger på. Hon måste hjälpa honom ner. Men först måste han få något att äta.

Jag förstår varför dessa båda lamm har blivit så populära hos barnen. Dels så är de roliga och dels tänker de på samma sätt som ett barn skulle gjort när det plötsligt drabbas av olika situationer. Att den här boken dessutom kommit i ett större format än tidigare böcker om dem gör saken genast ännu bättre. Det är lättare att få den att passa in i bokhyllan utan att det ser fult och klumpigt ut.

Boken har en lugn inledning. Mumintrollets mamma t.. Visa hela

Boken har en lugn inledning. Mumintrollets mamma täljer en barkbåt åt sin son, som genast ska prova den i den pott med vatten som finns i närheten av huset. Helt plötsligt avbryts detta lugn av att sot dimper ner från himlen. Det är det eldsprutande berget som åter fått ett utbrott. Men det är bara början. Katastrofen ökas genast av att Mumindalen plötsligt svämmar över. Alla måste omedelbart klättra upp på sina tak för att inte drunkna. En teater glider plötsligt iväg och närmar sig Muminhuset. Det blir familjens stora räddning. Men också räddningen för Lilla My och hennes syster, en homsa och en misa. Och här kommer det genast in två nya karaktärer, var och en med sina egenskaper och där jag personligen tycker att homsans är de mest intressanta. Han kan visa känslor, vilket han gör när han med ett svärd skär hål i en teaterkuliss, men är desto mer likgiltig mot hur andra känner det.

Mumintrollets familj tror först att teatern är en del av ett hem som flutit bort och börjar genast undersöka om det är någon som bor där. Men de finner ingen. Däremot så hörs underliga ljud, vilka snart visar sig komma från en teaterråtta vid namn Emma. Hon försöker förklara för sällskapet vad det är för en plats de tagit som sin så kallade bostad.

En kväll får Mumintrollet och Snorkfröken för sig att de ska sova i ett träd. Mumintrollets pappa har på något vis ankrat fast teatern så att barnen kan komma tillbaka dit när helst de vill och känner för. Men teaterråttan Emma lossar förtöjningen och snart börjar teatern glida ut på vattnet igen. Mumintrollet och Snorkfröken försöker ta sig vidare genom att klättra i träd och kommer så småningom till en torr plätt. Alldeles i närheten finns Snusmumriken som väntar på att hämnas. Och här får vi genast veta att hattifnattar är varelser som kommer upp ur frön och att dessa måste sås natten mot midsommar för att ge full effekt. Snusmumriken sår hela parken full av dessa elektriska varelser, vilka genast börjar få en parkvakt att lysa som om den vore elektrisk. Under tiden plockar Snusmumriken bort alla förbudsskyltar.

Mumintrollet och Snorkfröken träffar en filifjonka som åter igen måste vara ensam på midsommarafton, eftersom de släktingar hon har bjudit inte vill komma. Men en midsommarbrasa bör vara på sin plats och man hittar virke i form av de anslag som Snusmumriken rivit ner. En hemul ser detta och sätter de tre i arrest.

Här ser vi att Tove Jansson ändrat lite på hemulers sätt att vara. Från att ha varit samlare som inte kan släppa blicken från sitt intresse har de nu blivit älskare av lag, ordning och förbud. Under tiden som detta sker börjar Mumintrollets pappa skriva ett skådespel. Man trycker upp affischer som sprids över hela området. Och en av dessa når den hemul som vaktar sina nya fångar. Men Mumintrollet och de andra fångarna är listiga. De lyckas få den stränge hemulen att besöka skådespelet och sätta dess överdrivet snälla kusin att vaka över dem. Men ganska snart är de alla tre på fri fot och kan även de titta på skådespelet.

En annan affisch hamnar på taket till Filifjonkans hus, där nu Snusmumriken måste mot sin vilja ta hand om 24 barn. Ganska snart är även de vid platsen för skådespelet och historien kan snart nå sitt slut.

I tidigare böcker har vi mött både Snorken och Sniff. Dessa är inte med här. Istället är det Lilla My och hennes syster som fått detta utrymme. Det är en omväxlande berättelse, som egentligen bara har ett tråkigt inslag och det är när Mumintrollets pappa ska förklara vad hans skådespel går ut på. Det är omöjligt att hålla reda på vem som är släkt med vem i detta.

Boken börjar lugnt med att det lilla djuret Sniff.. Visa hela

Boken börjar lugnt med att det lilla djuret Sniff upptäckt en väg som han genast måste presentera för Mumintrollet. Upptäckarglädjen finns, men också en ängslan över att det nya och främmande kan bli farligt. Nästa upptäckt blir havet och att de runda stenar man finner på dess botten kan bli pärlor om man bara låtsas. Sniff upptäcker i sin tur en grotta, men träffar också en kattunge.

Men sedan som i flertalet andra böcker om Mumintrollet dyker katastrofen upp. Först i form av ett onaturligt kraftigt regn. Sedan i form av grått damm som lagt sig över all växtlighet. Däremellan dyker Bisamråttan upp. Hans hus har rasat samman och nu söker han efter ett ställe där han kan filosofera. Tyvärr är hans tankar skrämmande. Det lugn som tidigare fanns är nu som bortblåst när gästen talar om kometer och att Jorden jämfört med allt annat i världsrymden är lika obetydlig som en brödsmula. Helt plötsligt slutar Mumintrollet och Sniff att leka. Mumintrollets föräldrar föreslår då att barnen kan göra en utfärd till ett observatorium.

På vägen dit möter de en figur som kommer att få stor betydelse i flertalet kommande böcker om livet i Mumindalen. Hans namn är Snusmumriken och är något av en äventyrare till naturen. Andra som sluter sig till persongalleriet är den överdrivet pedantiske Snorken och hans syster, men också två olika exempel på hemuler och där vi genom dessa märker hur dessa inte kan släppa fokus från sina respektive specialintressen.

Jag finner vissa likheter med seriealbumet "Den mystiska stjärnan", men där den stora skillnaden är att domedagsstämningen ständigt ökar istället för som i fallet Tintin plötsligt tona bort. Det är en klart läsvärd bok och där jag måste sätta extra plus till de olika medverkande. Det är lätt att placera in sig själv eller någon man känner i de olika figurerna.

Jättemyrsloken har funderingar kring sitt utseende.. Visa hela

Jättemyrsloken har funderingar kring sitt utseende. Han har upptäckt att hans näsa är ovanligt lång och måste med det räknas till ett av jordens konstigaste djur. Åtminstone om man jämför honom med ett lejon, som enligt honom är ett djur som vem som helst kan se vad det är för något. Men skulle man ställa honom bredvid en annan myrslok, så skulle han se hur normal ut som helst. Detta måste han genast berätta för sin vän hasselmusen. Hasselmusen har en helt annan uppfattning om saken. Hon anser att om man placerar en myrslok bredvid en annan myrslok så skulle båda verka konstiga. Jättemyrsloken kommer på en idé om att utlysa en tävling om vilket som är det konstigaste djuret och där hasselmusen i sin tur får vara domare. Men snart upptäcker jättemyrsloken att hans brevlåda är ständigt tom och ännu senare att affischen han satt upp har plockats ner. Detta måste han genast berätta för hasselmusen. Men när han knackar på hos henne blir han avvisad. Dagen därpå visar hasselmusen honom sin nya uppfinning. Det är ett stort spindelnät på vilket olika meddelanden fastnar. Dessa meddelanden sorterar hon i tre olika högar, beroende på hur pass konstiga hasselmusen anser de olika djuren vara.

Bokens första halva är den som är bäst. Här möter jag två intressanta personligheter. Först då jättemyrsloken. Han är den som tänker. Och ibland när han gör det kommer det ut ett påstående som är så klokt att jag själv måste fundera lite extra om det verkligen är på detta vis. Sedan då hasselmusen som har sinne för förändringar och där dessa kanske inte alltid faller motparten i smaken. Här möter jag också författarens ordlek med något idag så vardagligt som Internet – och där jag i min tur tror att hon inspirerats av Lennart Hellsings sätt att hantera ord.

Bokens andra halva är inte lika kul. Den upptas främst av en mängd brev från olika djur och där författaren med hjälp av dessa försöker förklara för läsaren att ingen egentligen är exakt likadan som någon annan, eftersom vi alla har något som gör oss unika. Till och med något för oss så vanligt som en ko kan uppfattas som annorlunda ifall man jämför den med en annan organism. Den har ju fyra magar och den tuggar dessutom om samma mat som den en gång ätit tidigare. Det gör ju inte vi. Dessa brev gör att återstående kapitel blir repetitiva och att jag i min tur blir uttråkad.

Även illustratören Maria Nilsson-Thore måste nämnas. De djur hon avbildar ser verkligen söta ut. Däremot saknar jag här hennes sinne för mönster i bilderna, vilket annars präglar hennes egna bilderböcker.

Det är en helt vanlig sommardag. Korna är som vanl.. Visa hela

Det är en helt vanlig sommardag. Korna är som vanligt ute i hagen och betar. Alla utom Mamma Mu. Hon har fått en idé. Hon tar sig över stängslet och hämtar sin cykel. Här kommer den första orimligheten in. Kor kan i själva verket inte cykla. Och skulle de trots allt kunna det, så ska de inte cykla, eftersom detta strider mot det naturliga sättet för en ko att vara. Men man kan lika gärna se Mamma Mu som ett barn och kohagen som ett dagis och där barnet lyckats ta sig över staketet för att det plötsligt fått en idé. Fått en idé? Mamma Mu har sett hur bondens barn gungar och hur roligt dessa har det med sin gunga. Nu har hon funnit en lagom kort brädbit och ett lagom långt snöre. Nu cyklar hon iväg in i skogen för att be sin vän Kråkan att han knyter fast ändarna av repet i trädet. Och nu kommer nästa roll in. Nämligen föräldern som säger till barnet att det inte går. Föräldern vet sin egen respektive barnets roll i världen och att denna inte går att ändra på. Rättare sagt den vill inte ha förändring på det planet. Samma syn har då Kråkan. Han vet vad som är en kos respektive en kråkas roll i tillvaron att denna roll inte omfattar konsten att gunga. Men Mamma Mu är en god talare och lyckas till slut får Kråkan att knyta fast repet. Men sätta fart på gungan får Mamma Mu allt försöka själv. Och nu möter läsaren plötsligt barnets tappra försök att få någonting att fungera och där det till slut på något märkligt sätt lyckas. Och så gungar plötsligt en ko, trots att det egentligen inte är rimligt.

Så plötsligt hörs ett ljud. Det är bonden som närmar sig med sin traktor. Nu måste Mamma Mu plötsligt få stopp på gungan. Men hur gör man när man bromsar? På ett lika märkligt sätt som hon fick fart på den lyckas hon slutligen få stopp, även om hon råkar falla av. Nästa steg är att gömma sig för bonden. Kråkan spejar och meddelar ifall han skulle närma sig. Men det är svårt att gömma sig. Och här kommer plötsligt två olika sätt att se på samma problem in. Kråkan tycker att Mamma Mu är för bred, medan Mamma Mu tycker att trädet är för smalt.

Att berättelserna om dessa båda djur blivit så populära och med det så många beror inte bara på att rollfigurerna är lyckade, utan minst lika mycket på Sven Nordqvists teckningar. Miljöerna som skildras där är trevliga att vistas i och med många detaljer att upptäcka efter hand.

I den här tredje boken om Mumintrollen väljer Tove.. Visa hela

I den här tredje boken om Mumintrollen väljer Tove Jansson att istället för sig själv låta en av figurerna agera rollen som författare. Det är boken om hur det var innan Mumintrollets pappa bildade familj som hon på detta sätt försöker återge. Språket är ovanligt tungt och knastertorrt med tanke på att detta egentligen är en barnbok. Äventyren som han berättar är med mina ögon sedda överdrivet vilda och där jag personligen tror att han överdriver en del. Runt dessa memoarer finns också en ramberättelse som börjar med att Mumintrollets pappa fått sig en grundlig förkylning och med det känner sig rastlös. Det är då som Mumintrollets mamma kommer på idén att han ska skriva en bok.

När Mumintrollets pappa berättar inleder han med hur viktigt det är att stjärnorna står i rätt förhållande till varandra när man föds. Detta känns lite grann som flum i mina ögon, men för Mumintrollets pappa verkar det vara av stor betydelse. För om han hade fötts tidigare eller senare hade han varit någon helt annan. Hur som helst så är hans entré till den här världen allt annat än storlagen. Han anländer i en torgpåse till ett barnhem som drivs av en hemul.

I Mumindalen finns fler invånare där vi hittills inte känt till deras föräldrar. Men här plötsligt avslöjas Snusmumrikens hemlige fader Joxaren och att Snusmumriken i sin tur även är besläktad med Lilla My. Vi får också reda på det lilla djuret Sniffs båda föräldrar och att dessa båda precis som barnet är glada över att äga saker. Vi får också lära känna Sniffs farbror. Han heter Fredriksson och är uppfinnare. Men framför allt får vi vara med om en seglats där besättningen får vara med om vilda stormar, en räddningsbragd av det onödigare slaget och där den som räddas råkar vara en moster till den hemul som var föreståndare på det barnhem dit Mumintrollets pappa en gång anlänt, en invasion av klibbiga djur som lyckas rädda besättningen från sin oönskade gäst samt ett möte med ett moln av det mer ovanligare slaget innan de lägger ankar vid en ö där dess självhärskare firar sin hundraårsdag med en överraskningsfest.

Det här är en rätt onödig bok och det med tanke på att det som sker här är mer eller mindre släktforskning och något som främst intresserar den som är nörd på invånare ur Tove Janssons sagovärld, vilket inte jag är. Och om jag då skulle ge ett skäl till varför jag och alla andra måste läsa denna är väl i så fall för att få vara med om Lilla My och hennes debut.

Mumintrollets pappa känner sig plötsligt överflödi.. Visa hela

Mumintrollets pappa känner sig plötsligt överflödig. Det har varit en brand i närheten av hans tobaksland. Men hans son har redan släckt den. Han anser att det hade varit hans uppgift och att det är hans uppgift också att beskydda familjen. Enda lösningen på hans problem tycks vara miljöombyte. Långt ute till havs finns en ö med en fyr. Och Mumintrollets pappa anser att det är hans nya uppgift att ta hand om denna, samtidigt som han ska ta hand om familjen.

Men det nya livet blir inte riktigt som han hade tänkt sig. Fyren går inte att tända. Samtidigt har han svårt att förstå havet och dess olika sätt att bete sig. Och med det förstår jag lite grann vad den här boken går ut på. Nämligen den att en ny och främmande miljö kan skapa stora personlighetsförändringar: något som märks både på Mumintrollets mamma som hos Mumintrollet själv. Det är bara Lilla My som är som vanligt. Hennes sätt att retas och föra bus kan inget ändra på, hur stort och mäktigt det än är. Det kan lika gärna vara en bok om olika sätt att bli arg – och där det sätt som tillhör Lilla My i mina ögon känns mest naturligt – minst obehagligt.

För Mumintrollets mamma känns det som om hon plötsligt fått en passiv roll i hushållet. Och för att avreagera sig sågar hon ved där ingen ser henne. Hon har också en stark hemlängtan och målar därför bilder från det hus och den dal hon lämnat längs fyrens väggar. Mumintrollet går steget längre och lämnar fyren. På ön finner han en glänta där han kan vara ifred med sina tankar. Men där är fullt med pissmyror. Men Lilla My tar snart kål på dem med hjälp av lite bensin. Mumintrollet har också höga funderingar om vem Mårran är och varför hon är så kall och brukar därför varje natt gå ut med familjens stormlykta till stranden för att roa henne. Men det finns också en annan orsak till att han går ner till stranden – och det är för att möta sjöhästarna, som han plötsligt blivit förälskad i.

På ön finns också en fiskare. Han är inte ett dugg språksam av sig. Där har också bott en fyrvaktare – och det verkar nästan som om fiskaren och han är en och samma person. Ett bevis på detta är att han aldrig vill gå in i fyren. Det är precis som om han vore rädd för den. Ett annat bevis är att han efter att ha blivit räddad ur havet först vägrar sätta på sig fyrvaktarens kvarglömda kläder.

Det här är Tove Janssons längsta berättelse om Mumintrollen – och det känns som om hon fått med lite för mycket, med tanke på alla dessa döda partier som dyker upp då och då. Det är svårbegripliga partier om hur naturen plötsligt blir rädd för havet och flyr undan ön, vilket rent vetenskapligt skulle vara omöjligt. Även Mumintrollets pappas anteckningar om hur man kan förstå havet räknas dit.

Det första Sven Nordqvist fångar in för att skapa.. Visa hela

Det första Sven Nordqvist fångar in för att skapa julstämning är snön. Det har snöat hos Pettson en längre tid och det har dessutom varit kallare än vanligt. Pettson har med det inte haft någon lust att varken skotta snö, handla julmat eller skaffa sig en julgran. Men nu när vädret blivit något mildare och det dessutom är dagen före julafton känner han att han måste ta itu med allt det där. Hade nu Pettson nöjt sig med att bara skotta snö och istället letat efter granris att pryda trappan med efter det att han handlat mat, då hade den här berättelsen inte varit fullt så tragisk.

Men nu ger han sig in i skogen och råkar slinta till med kälken – och Findus som inte förstår att det här är en olyckshändelse vill nu plötsligt se mera konster. Men när han ser sin husbondes fot i paket och får höra att det varken kan bli mat eller julgran, då inser han plötsligt katastrofen. Faktiskt måste katten också ta hand om köksgolvet. Det ska både tvättas och torkas. Det senare är något som inte katten vill. Men hur ska de göra med julgranen? Pettson är en uppfinningsrik gubbe och med hjälp av grankvistarna han fixat i skogen, en pinne och diverse prylar lyckas han skapa något som ska föreställa en gran.

Nästa stämningsskapare blir julmaten. Det är julaftons morgon och Pettson kokar gröt. Då kommer grannen Gustavssons pojke – och snart får han höra hela historien om hur det gick till när Pettson skadade foten. Pettson ber honom om en korg ved och en kanna mjölk och snart har han inte bara med sig det, utan också en korg med julmat samt ytterligare grannar som vill höra om olyckan.

Snön är något jag klarar mig utan. Den ställer bara till med besvär när man ska förflytta sig. Inte heller bryr jag mig om någon särskild sorts mat bara för att det är jul. Visst är Sven Nordqvist duktig på att berätta. Men det jag är rädd för är att han här har skapat en julberättelse i raden av andra. Något som jag precis som snön och alla dessa andra måsten lika gärna kan vara utan nästa år.

Muminfamiljens hus har stått tomt sedan den dag i.. Visa hela

Muminfamiljens hus har stått tomt sedan den dag i augusti då familjen flyttade till en fyr. Ingen av deras grannar tycks känna till vad som har hänt. Så en novemberdag anländer plötsligt en skara individer till huset. Alla hoppas de att få träffa de som bor där – i synnerhet då Mumintrollens mamma. Den första som kommer dit är en hemul. Det är varken den hemul som samlade frimärken och kryptogamer i två av Toves tidigare böcker eller den frisksportare som medverkade i Trollvinter. Nej, den här Hemulen har en båt som han aldrig någonsin sjösatt – och i den båten bor i sin tur en homsa, som Hemulen ännu inte har någon vetskap om. Hans motiv att anlända till Mumindalen är att vila upp sig och bli ompysslad. Men nu finns ingen där. Under bokens gång får vi reda på en del om Hemulens egenskaper. Han är en själ som älskar ordning och vill därför vara som en ersättare till Mumintrollets pappa när han inte är där.

Nästa person som anländer är just Homsan som bott i Hemulens båt. Han har länge fantiserat fram Mumindalen med dess invånare, men nu har bilden blivit suddigare och suddigare. Men nu finns ingen i huset. Ingen mer än Hemulen, som snart utnyttjar Homsan som hans hjälpreda. När han inte hjälper Hemulen med att sköta trädgården sitter han försjunken i en bok om utdöda djur och där han fastnar särskilt för en nummulit. Han vet inte alls vad det är för slags djur. Men ganska snart har det blivit till ett stort odjur med vassa tänder – och där detta härjar utanför Muminfamiljens hus. En kväll i samband med att sällskapet håller fest stryker sig djuret längs med husets väggar. Homsan har i sin tur skapat en bild av Mumintrollets mamma som den mest perfekte av alla och gillar därför inte att få bilden raserad när Mymlan berättar om att hon ibland kunde bli arg och med det måste avreagera sig i ett fult område bakom huset.

Person nummer tre som anländer är Filifjonkan. Efter en olycka med en fönstertvätt beslutar hon sig för att hälsa på hos Muminfamiljen. Där kan hon vila upp sig. Hon har dessutom en gammal vas med sig. Den ska bli till en present åt Mumintrollets mamma. Men även där möts hon av ett tomt hus. Filifjonkan känner sig inte det minsta lugn. Tvärtom blir hon rädd för småkryp i familjens klädskåp och stänger med det in sig i köket. Hon tar med det på sig en roll som ersättare till Mumintrollets mamma när hon inte är där.

Även Mymlan anländer till Mumindalen i hopp om att få träffa sin lillasyster My. Men hon är inte där. Till skillnad från de tidigare tre nämnda figurerna är Mymlan någon som mest förekommer i bakgrunden. I den här boken ser hon dessutom annorlunda ut jämfört med hur hon sett ut i tidigare berättelser. Hon liknar mer en figur från Familjen Flinta än som en storasyster åt Lilla My.

Snusmumriken är egentligen den som inleder boken genom att vandra söderut. Men då han glömt ett par takter till en visa om regn i Mumindalen måste han omedelbart återvända. Men han aktar sig för att flytta in i Muminhuset. Hellre ligger han ute och fryser i tält än är med om onödiga diskussioner. Nu trodde ni att alla var på plats. Men så är det inte. Rätt som det är kommer det en äldre figur till Muminhuset. Till en början vill han inte presentera sig. Men snart får de veta att han är Onkelskruttet.

Onkelskruttet har tidigare inte förekommit i någon av Toves berättelser. Men trots sin höga ålder verkar det vara ordentligt med liv i honom. Däremot tycks det vara si och så med hans minne. Men en sak är han säker på och det är att folk festar bakom ryggen på honom. Han har hört talas om att det finns en förfader i familjens kakelugn. Men när han ser sin egen spegelbild i klädskåpets speglar, så tror han genast att det är förfadern som flyttat på sig.

Ingen tycks egentligen trivas med de andras närvaro och därför uppstår dessa diskussioner som Snusmumriken flyr undan. Den här boken är fattig på händelser. Det som istället håller den vid liv är just tjafset de medverkande emellan – något som mycket väl kan roa en publik som för länge sedan lämnat barnstadiet, men knappast den som ännu är ett barn. Jag saknar Muminfamiljens medverkan och upplever deras frånvaro något som om författaren tycks ha tröttnat både på dem och på huset där de en gång bodde.

Andra boken om pojken som kallar sig Sillen vänder.. Visa hela

Andra boken om pojken som kallar sig Sillen vänder sig kanske främst till de barn som snart ska börja skolan. Det inledande kapitlet tar oss direkt med till denna för oss lite äldre än 6 år välkända miljö. Och precis som när vi började där så börjar det också för Sillen med ett upprop. Sillens mamma har inte tid att komma på grund av att hon måste passa lillebror Sasha. Och pappa är fullt upptagen med sitt jobb på knäckebrödsfabriken. Det blir istället farfar som får följa med.

Läraren ropar upp alla namn och kommer plötsligt till Hugo Ström. Det är Sillen det. Men det tänker han inte på. Därför är det tyst ett tag innan han plötsligt klämmer i med ett ovanligt högt ja. Bredvid honom sitter en flicka som för de här böckerna kommer att bli en lika viktig person som Sillens farfar. Hon heter Hedda. Och det är i soffan på fritids som de båda blir vänner. Båda har drabbats av samma missöden. Hedda har tappat en tand i matsalen och blöder därför. Sillen saknar visserligen en tand, men blöder på grund av att han fått en boll på sig under rasten. Sillen tror på tandfen, men det gör inte Hedda. Därför tar han med sig Heddas tand hem till sig i hopp om att den ska förvandlas mot en peng. Men när Sillen vaknar på morgonen är glaset tomt.

Författaren lyckas även här fånga in enkla vardagshändelser och göra dem både spännande och intressanta. Det finns ytterligare två böcker i serien. Och både väntar på att bli lästa.

Många barn har upplevt situationen då mamma måste.. Visa hela

Många barn har upplevt situationen då mamma måste iväg till sjukhuset för att hon ska föda barn. För Sillen - den pojke som den här boken handlar om, men som i själva verket heter Hugo Ström - innebär detta att han måste bo hos sin farfar. Och det på grund av att även pappa ska vara med när barnet föds. Det författaren främst försöker fånga in när hon skriver är känslan som blir när man väntar på att något och att detta något dessutom gör att saker inte kommer att bli som förr. Visst är det jobbigt?

Vad kan en pojke, som har alla sina saker i ett låst hus på andra sidan vägen, att göra i ett hus där det bor en gamling tillsammans med sin glupska get? Och där gamlingen dessutom är djupt försjunken i sin tidning? Sillen förstår nog inte det där med att bokstäver kan ge oss viktig information, eftersom han ännu inte lärt sig läsa. Och om ingen kan läsa kan det inte komma några brev och då blir i sin tur brevbäraren utan arbete, får han höra. Men då kanske brevbäraren istället kan dela ut bullar, tänker Sillen - och får genast en idé. Han lägger några djupfrysta bullar i ett kuvert och kuvertet sedan i farfars brevlåda.

När farfar inte läser tidningen kan det mycket väl hända att han vill ut och fiska. Och därför dyker det också upp ett avsnitt som handlar om detta. Farfar har också en massa saker nere i källaren: Bland annat ett stort skåp samt en trähäst som saknar ena benet. Om hästen blir lagad kan kanske Sillen leka med den.

Men så till slut kommer dagen då Sillen får återse sina föräldrar samt sin lillebror. Och även känslan av befrielse när något tråkigt är över har författaren lyckats fånga in.

Det här är första delen i en serie - och där det i skrivande stund har kommit ut fyra. Det ska bli intressant att läsa resterande.

Olssons hus har stått tomt sedan länge. Det huset.. Visa hela

Olssons hus har stått tomt sedan länge. Det huset står alldeles i närheten av där Sillen bor. En dag får han reda på att någon ska titta på huset och att denna någon är Hedda och hennes föräldrar. Hedda är flickan som Sillen lärde känna i den förra boken om honom och för att hon ska kunna vara med i resterande böcker om honom utan att de ska behöva handla om livet i skolan är det att låta hennes familj flytta in i det tomma huset ett smart drag. Och alla barn som någon gång råkat ut för att de ska få en ny granne lär nog känna igen sig lite i det som händer, även om grannen här är en särskilt utvald person.

Men livet på landet är annorlunda än livet i stan. Här finns gott om djur som både surrar, bits och bajsar. Och Hedda gillar inte detta. Sillens föräldrar vill att Heddas familj ska bli deras granne och försöker göra allt för att de ska trivas. Till att börja med bjuder Sillens föräldrar på pannkakor med sylt. Tur att Sillens farfar har höns och att han bor så nära. Men Sillen är så ivrig att han glömmer ta på sig skorna. Men alla djur är inte på samma sätt som kor, getter och insekter. När Hedda får se farfars kycklingar ändrar hon sig genast. Och det är just den ingrediensen som behövs för att hon inte ska falla bort ur persongalleriet. Jag har redan sett den fjärde delen i serien på biblioteket där jag bor.

Boken har en avslutning som vill få läsaren att tänka lite extra. Det handlar om det där med att döda en annan varelse än oss själva. I början av boken slår Sillen ihjäl ett mygg och i slutet börjar farfar tala om hur räven dödar höns och rovfåglar i sin tur kycklingar. Jag tycker att dessa tankar inte riktigt hör hemma i en barnbok då denna målgrupp kanske ännu inte riktigt lärt sig avgöra vad som är rätt eller fel.

Mumintrollets pappa är försvunnen. Han försvann i.. Visa hela

Mumintrollets pappa är försvunnen. Han försvann i samband med att han sökte någonstans att bo under den kommande vintern. Mumintrollet och hans mamma söker efter honom, men kommer snart på villospår. På vägen möter de ett litet djur. Detta djur kommer i de senare böckerna gå under namnet Sniff. I närheten av dem finns ett farligt träsk och i detta finns ett farligt odjur. Man måste försöka ta sig över detta. Redan här möter vi det för Muminböckerna typiska katastroftemat, men också det övernaturliga – inte bara i form av odjuret, utan också i form av självlysande tulpaner. I en av dessa bor en flicka med långt blått hår. Hennes namn är Tulippa. Hon ansluter sig genast till sällskapet och hjälper till att söka efter den försvunna pappan.

Nästa hållplats blir ett högt berg. På detta bor en herre som har skapat en värld av godis. Barnen i berättelsen blir genast stormförtjusta. Men Mumintrollets mamma vet att en överkonsumtion av detta kan leda till någon form av obehag. Dessutom är solen som skiner över dem konstgjord. Den går inte att släcka. Mumintrollet och hans vänner väljer därför att fortsätta jakten.

Hattfinattar är varelser som varken kan höra eller tala. Det enda de vill är att med båt resa till horisonten. Det blir också deras båt som får hjälpa de medverkande vidare. Men hattifnattar är tyvärr inte så bra på att navigera. Därför ansluter sig ett sjötroll till sällskapet, vilket för båten mot land. Där finns en hög fyr och i den bor en pojke med rött hår. Flickan Tulippa förälskar sig i honom – och med det stannar hon kvar i fyren.

I bokens titel nämns ordet översvämning. Och den är så kolossal att den får en fåtölj att flyta. En kattfamilj sitter i den. Och fåtöljen tillhör i sin tur en hemul, som blir allt annat än glad över denna syn. En storkliknande fågel dyker också upp – och med hjälp av honom lyckas sällskapet så småningom finna den försvunna pappan.

Det här är den absolut första berättelsen om livet i Mumindalen. Den skiljer sig något från de övriga, dels med tanke på att berättelsen är kort. Dels också med tanke på att de miljöer som skildras inte alltid liknar de miljöer vi har i Norden. Bland annat växer där palmer – och där Tove Jansson redan i seriens andra bok ändrar för att Mumindalen mer ska likna en plats i Finland. Att jag som så många andra gillar dessa böcker beror nog mycket på att där alltid finns någon karaktär man kan identifiera sig själv eller någon bekant med. Jag är definitivt inte Mumintrollets mamma. Hon är för handlingskraftig för att vara jag.

Det är en gråmulen höstdag. Gubben Pettson sitter.. Visa hela

Det är en gråmulen höstdag. Gubben Pettson sitter vid köksbordet och surar. Han vill inte göra någonting. Under tiden roar sig katten Findus sig med att utföra konster som irriterar Pettson så pass mycket att han plötsligt får ett raseriutbrott. Ännu värre blir det när katten sedan börjar gunga på en stol, så att den sedan faller med ett brak i golvet. Findus liknas här vid ett barn som inte förstår att en människa oavsett ålder ibland vill vara ifred med sina tankar.

Då kommer Findus plötsligt på en idé. Han tycker att gubben borde följa med honom på en fisketur, något som genast ogillas av motparten. Men kan man inte fiska på sjön, så kan man lika gärna göra det på köksgolvet. Findus tar fram den avlånga grytan och i den ror han med hjälp av två träslevar. Och här vet jag inte riktigt om jag ska jämföra Sven Nordqvists teckningar med surrealistisk konst eller med psykedelisk musik. Här kommer det plötsligt upp de allra märkligaste sorters fiskar. Dessutom kryper de rakt igenom köksgolvet, som om detta inte vore det minsta hinder. Undrar om det verkligen är så hemma hos Pettson eller om detta bara är fantasier hos en katt och där jag tror att den tredimensionella jordgloben i snickarboden också tillhör dessa inslag.

Findus liknas ännu mer vid ett barn när han genom att låtsas falla och skada sig i vedboden lockar ut Pettson att hämta metspöt. Men nu handlar det mer om det utstuderade barnet som vet exakt hur det ska bete sig för att få föräldern att släppa det den håller på med, för att slutligen få den att göra det barnet vill. Och här ändras plötsligt berättelsens sätt att vara från att bjuda på en rejäl dos ilska till att nu plötsligt bli snäll och human. Snart sitter de båda i ekan och ror – och det är nu som Sven Nordqvist plötsligt fångar in höstens alla nyanser i sina bilder. Från att jag tidigare tyckt att berättelsen varit tråkig med tanke på vad katten och gubben åstadkommit i tidigare böcker i serien, börjar jag genast tycka om den. Vet inte om författaren med avsikt valt att göra den här berättelsen för att förklara det där med dåligt humör. Men om han gjort det har han i så fall lyckats bra utan att behöva bli petig och överdrivet pedagogisk.

Tintin är på resa. Han ska till den då belgiska ko.. Visa hela

Tintin är på resa. Han ska till den då belgiska kolonin Kongo för att göra ett reportage. Redan på fartyget som ska ta honom dit sker den första incidenten. På båten finns en papegoja och den retar upp hunden Milou så att det blir slagsmål mellan de båda djuren. Milou blir förloraren och måste till doktorn för att få ett bandage om svansen. Snart börjar de båda djuren tampas igen och Milou faller rakt igenom ett ventilationsrör och hamnar rakt i huvudet på en man som heter Tom. Tom måste snabbt göra sig av med djuret innan dess ägare kommer och kastar det i havet. Men Tintin hoppar i och räddar sin hund.

Framme i Kongo hyr Tintin en bil, men hindras av ett järnvägsspår. Spåret är så skevt att bilen inte kan ta sig över det. Och nu kommer plötsligt tåget körandes rakt emot bilen. Tintin klarar sig. Men för loket som drar tåget går det desto sämre. Lokföraren blir arg. Men Tintin löser konflikten genom att alla som är ombord på tåget ska hjälpa det upp på rälsen igen och att bilen som Tintin hyrt får dra loket vidare hem. Så plötsligt tar vägarna slut. Tintin måste nu färdas till fots för att komma till den by han ska göra ett reportage om. Runt kring honom finns Tom, som gör allt för att sabotera resan. Men Afrikas vilda djur är heller inte så snälla.

Så slutligen når Tintin sitt mål. Han får bland annat följa med på en lejonjakt, som slutar med att lejonet måste backa varje gång han ser Tintin eller hans hund. Och det beror på att Milou har bitit av det svansen. Tintin och Milou blir hyllade som om de vore sända av Gud, vilket retar byns medicinman. Tillsammans med Tom smider de planer om hur de ska få byborna att ändra uppfattning om vem Tintin är. Man tar byns heliga fetisch och gömmer den. Men snart får Tintin byborna på sin sida igen. Han bandar ett samtal mellan medicinmannen och Tom samt filmar in när de båda skändar fetischen.

Det här är inget rasistiskt seriealbum (åtminstone inte med mina ögon sett). Det skildrar bara en epok i människans historia där den afrikanska kontinenten och dess invånare kontrollerades av den vite mannen och där vi inte bara skulle civilisera dessa med våra ögon sett vildar, utan också lära dem att Jesus är den enda rätta läraren. Vi behöver bara titta på den missionsstation dit Tintin en dag anländer för att se att just så var det. Något det här albumet däremot har är gott om scener där grymhet utövas mot djur.

Bokens berättelse är inte tillräcklig för att täcka dess 62 sidor. Och det är därför som den plötsligt inte blir lika spännande efter att drygt hälften blivit läst. Tom ständiga försök att göra sig av med Tintin och Tintins ständiga jakt på vilda djur blir det som upptar merparten – och där vi slutligen får reda på varför Tom blivit så angelägen att göra slut på Tintin. Han är utsänd av Chicagos gangsterledare Al Capone – och det är också dit som Hergé placerar sin journalist när han ska teckna sitt nästa album. Faktiskt även detta på senare år beskyllt för att vara resistiskt. Fast då mot indianerna.

Tintin är journalist på tidningen Petit Vingtieme... Visa hela

Tintin är journalist på tidningen Petit Vingtieme. Här möter vi genast en likhet mellan figuren och dess skapare. Det var för just denna tidning som Hergé tecknade sina första serier. Tidningen har ett uppdrag åt honom och detta är att visa den sanna bilden av kommunismen. Men i den kommunistiska världen känner man redan till att Tintin är på väg och därför måste de till varje pris stoppa honom. Redan på tåget som är på väg mot Berlin sker det första attentatet. En hemlig agent placerar ut en bomb i Tintins tågkupé. Och när den då exploderar så blir genast Tintin beskylld och förd i arrest. Men i samband med att en fångvaktare tänker titta till honom, så lyckas Tintin slå ner honom. Förklädd till vakt lyckas han sedan ta sig vidare mot Moskva med hjälp av ett stulet fordon. Och just detta att ständigt bli jagad, ständigt bli fångad och ständigt lyckas fly undan för att komma vidare är det som följer det här albumet.

Tintin är uppfinningsrik. När ett fordon blir kvaddat lyckas han med hjälp av skrotet skapa ett annat. Han är också fenomenal på att avslöja saker. Och där läsaren får det första beviset på sidorna 29 och 30. Där möter vi ett gäng engelska turister som blir guidade. Guiden vill bevisa för dem att de sovjetiska fabrikerna alltid går för högtryck. Men Tintin smiter in bakom kulisserna och ser att det bara är teater. En man bankar på en plåt för att framkalla fabriksbuller, medan en annan man eldar med halm för att det ska uppstå rök.

Även organisationen GPU är fiffiga med att försöka fånga Tintin. Strax efter händelsen med fabriken möter han en tiggare som han för till närmsta värdshus. Denne tiggare är givetvis en hemlig agent. Men hunden Milou avslöjar honom genom att dra loss hans skägg. På sidan 35 inleds nästa avslöjande. Det handlar om allmänna val och där tre listor kandiderar. En av dessa är kommunisterna och med hjälp av hot lyckas dessa få en jordskredsseger. Ingen vågar nämligen rösta på någon annan.

En av de få bilderna i Tintins historia där vi kan se honom skriva en artikel finner vi på sidan 38. Och frågan är den då om resten av albumen även de är journalistiska uppdrag eller om de bara är kort sagt äventyr.

Albumet i sig ska främst ses som ett dokument över hur Hergé utvecklas som serietecknare. Bildäcken är ett tydligt exempel på detta och där dessa i början när de visar fordonet i full fart mer liknar ballonger som håller på att explodera. Det här är förresten det enda av albumen som Hergé inte tecknade en andra gång, vilket på sätt och vis är synd. Lite färg och dessutom jämnare kvalitet på bilderna hade varit ett nödvändigt lyft för att det här albumet skulle hålla åtminstone samma klass som de två efterföljande i serien.

Boken börjar med att Mumintrollets familj går i vi.. Visa hela

Boken börjar med att Mumintrollets familj går i vinteride. Det är första gången som Tove Jansson nämner denna underliga vana. Hon nämner också att de fyller sina magar med granbarr. Denna inledning känns överflödig med tanke på att äventyret börjar först när de vaknar och det är vår. Det är Mumintrollet, Snusmumriken och Sniff som beslutar sig att ta en vårpromenad. Och det är då de finner hatten. Till en början får den tjänstgöra som papperskorg, eftersom den är för stor för Muminpappans huvud. Och det första som hamnar där är några äggskal. Snart förvandlas dessa till ulliga moln. De är konstruerade på ett sådant sätt att man kan sitta på dem. Men redan nästa morgon är de borta. Mumintrollet och hans vänner beslutar sig för att leka kurragömma. Mumintrollet gömmer sig under hatten och blir förvandlad till ett spökdjur. För att se om fler kan förvandlas lockar de Myrlejonet att krypa in i en glasburk, vilken de sedan häller ner i hatten. Man lägger ett lexikon ovanpå för att Myrlejonet inte ska rymma. Även där sker ett förvandlingsnummer. Myrlejonet förvandlas till något som liknar en igelkott och orden i lexikonet blir djur som kryper längs väggarna i huset. Nu måste hatten gömmas på ett säkert ställe. Och detta ställe blir Sniffs grotta.

Nu tar boken plötsligt paus från trollerierna. Istället får vi vara med först om en utflykt till sjöss där Mumintrollet och hans vänner hamnar på en ö. Tyvärr är det samma ö som Hattifnattarna brukar använda sig av när de har sina hemliga möten. Och tyvärr råkar Hemulen stjäla deras barometer. Det blir oväder och på morgonen finner man att en mängd föremål spolats upp på land. Sedan får vi vara med om ett fiske med långrev. Snorken lyckas få upp en fisk av gigantiskt format. Under tiden som det sker har hatten återvänt till Muminhuset. Muminmamman har av misstag lagt ner några av Hemulens kryptogamer i den. Och när de andra kommer hem från sin fisketur har huset förvandlats till en djungel.

I de sista avsnitten får vi för första gången bekanta oss med Tofslan och Vifslan samt lära känna deras underliga språk. Vi får också för första gången möta Mårran. Hon vill åt kappsäcken som Tofslan och Vifslan har med sig. Och snart ordnar Snorken rättegång. Även Trollkarlen dyker upp och bjuder alla i huset på var sitt trolleri, samtidigt som Muminmamman ordnar med fest.

Det är en bok som hela tiden bjuder på händelser. En del är roliga, medan andra är mer spännande. Jag själv har åtminstone inte tråkigt i det här sällskapet.

I boken Trollvinter finns ett dolt budskap om att.. Visa hela

I boken Trollvinter finns ett dolt budskap om att bli oberoende av sina föräldrar och lära sig stå på egna ben. En dag i januari vaknar Mumintrollet ur sitt vinteride och kan inte somna om. Han upptäcker att hela världen är förändrad. Den är begravd i ett täcke av snö. Han försöker väcka sin sovande mamma, men misslyckas. Under diskbänken ser han två ögon. Men den som valt att bo där under vill inte visa sig. Mumintrollet lyckas till slut att ta sig ut ur huset. Utanför badhuset möter han Too-Ticki. Hon är till skillnad från djuret under diskbänken språksam. Det är också hon som förser Mumintrollet med mat under den långa vintern.

En till som vaknat ur sin vintersömn är Lilla My, men till skillnad från Mumintrollet som verkar orolig för vintern upptäcker hon ganska snart att man kan ha roligt med den. Hon lånar Muminmammans fina silverbricka och använder den till att åka på isen med.

Trollvinter är också en bok om döden. En ekorre med vacker svans irrar tanklöst omkring och märker inte att Isfrun är i antågande. Ekorren råkar stirra in i Isfruns ögon och blir med det förstelnad. Mumintrollet och Too-Ticki anordnar en begravning för djuret, medan Lilla My är mer likgiltig till vad som hänt. Hon menar att svansen kan bli till en bra muff åt henne.

När vintern hunnit halvvägs översvämmas Mumindalen av småfolk som alla är utsvultna och frusna. De har hört talas om att det finns en syltkällare i huset där Mumintrollet bor. Allt hade kunnat vara frid och fröjd om inte en hemul plötsligt hade dykt upp. Den här hemulen är varken samlare eller älskare av lag och ordning som de hemuler jag tidigare mött. Den här är mer intresserad av friluftsliv och vill med det att Mumintrollet och de andra ska ut och åka skidor.

Mot slutet av boken kommer ett kraftigt snöväder in. Hemulen söker sig till de ensliga bergen och med det blir det åter frid i huset. Men kanske ändå inte med tanke på att Mumintrollet råkat släppa lös sin förfader. Han har visserligen flyttat in i familjens kakelugn, men har ändå hunnit stöka till i huset en hel del.

Jag gillar boken inte bara för dess många budskap, utan också för att den som annars är skygg och inte vågar visar sig får stort utrymme under berättelsens gång.