Jättemyrsloken har funderingar kring sitt utseende. Han har upptäckt att hans näsa är ovanligt lång och måste med det räknas till ett av jordens konstigaste djur. Åtminstone om man jämför honom med ett lejon, som enligt honom är ett djur som vem som helst kan se vad det är för något. Men skulle man ställa honom bredvid en annan myrslok, så skulle han se hur normal ut som helst. Detta måste han genast berätta för sin vän hasselmusen. Hasselmusen har en helt annan uppfattning om saken. Hon anser att om man placerar en myrslok bredvid en annan myrslok så skulle båda verka konstiga. Jättemyrsloken kommer på en idé om att utlysa en tävling om vilket som är det konstigaste djuret och där hasselmusen i sin tur får vara domare. Men snart upptäcker jättemyrsloken att hans brevlåda är ständigt tom och ännu senare att affischen han satt upp har plockats ner. Detta måste han genast berätta för hasselmusen. Men när han knackar på hos henne blir han avvisad. Dagen därpå visar hasselmusen honom sin nya uppfinning. Det är ett stort spindelnät på vilket olika meddelanden fastnar. Dessa meddelanden sorterar hon i tre olika högar, beroende på hur pass konstiga hasselmusen anser de olika djuren vara.
Bokens första halva är den som är bäst. Här möter jag två intressanta personligheter. Först då jättemyrsloken. Han är den som tänker. Och ibland när han gör det kommer det ut ett påstående som är så klokt att jag själv måste fundera lite extra om det verkligen är på detta vis. Sedan då hasselmusen som har sinne för förändringar och där dessa kanske inte alltid faller motparten i smaken. Här möter jag också författarens ordlek med något idag så vardagligt som Internet – och där jag i min tur tror att hon inspirerats av Lennart Hellsings sätt att hantera ord.
Bokens andra halva är inte lika kul. Den upptas främst av en mängd brev från olika djur och där författaren med hjälp av dessa försöker förklara för läsaren att ingen egentligen är exakt likadan som någon annan, eftersom vi alla har något som gör oss unika. Till och med något för oss så vanligt som en ko kan uppfattas som annorlunda ifall man jämför den med en annan organism. Den har ju fyra magar och den tuggar dessutom om samma mat som den en gång ätit tidigare. Det gör ju inte vi. Dessa brev gör att återstående kapitel blir repetitiva och att jag i min tur blir uttråkad.
Även illustratören Maria Nilsson-Thore måste nämnas. De djur hon avbildar ser verkligen söta ut. Däremot saknar jag här hennes sinne för mönster i bilderna, vilket annars präglar hennes egna bilderböcker.
|
(10 år)