En av de många författare som jag under decennier tänkt läsa men som det aldrig tidigare blivit av att jag läst, är den mycket hyllade, Margaret Atwood. Och jag valde kanske ut hennes mest anonyma? bok att läsa.
Den gotiska kärleksförfattaren Joan Foster fejkar sin egen död, flyr till en liten by i Italien där hon snaggar av sig håret och håller sig så mycket hon kan- sig undan från lokalbefolkningen. Vad flyr hon ifrån? Varför har hon fejkat sin egen död?
Hennes livshistoria rullas upp från tidig barndom, hennes komplicerade förhållande till sin mamma, sin kraftiga övervikt och dagdrömmar tills hon en dag som vuxen och betydligt smalare lämnar Kanada, reser till England där hon låter sig förföras av en polsk greve och så småningom träffar Arthur, mannen hon gifter sig med.
Det här är på många sätt en mycket humoristisk roman med den ena dråpliga episoden efter den andra. Replikerna är briljanta och intrigen slutar aldrig att engagera mig.
Bland det negativa så finns det här alldeles för mycket detaljerade beskrivningar om de böcker Joan skriver. Fulla sidor med text om de fiktiva böcker hon skriver och som inte alls för bokens berättelse framåt. Dessa beskrivningar blev i längden ganska tröttsamma.
Ändå engagerar boken mig fram mot slutet- Slutet som inte är något ordentligt slut lämnade mig ganska rejält besviken.
Annars är det här en bra bok, men jag hoppas på betydligt bättre slut i kommande Atwood-romaner.
Slutbetyg, en stark 3:a!

Betyg 3