Jag gillar historien och idèn bakom boken. Den är.. Visa hela

Jag gillar historien och idèn bakom boken. Den är spännande, romantisk och sorglig.
Men (varför måste det alltid finnas ett men?) författaren förstörde allt. Det skulle säkert ha blivit så mycket bättre ifall någon annan bättre författare skrev den. Boken är dåligt skriven och hela tiden medan jag läste boken så kändes det som att författaren har skyndat sig igenom den. Dessutom är den inte alls detaljerat skriven. Och om jag nu ska bedöma hela serien så blir det bara uttjatat, det händer samma saker om och om igen. Darina är besatt och måste träffa Phoenix, Hunter blir sur om och om igen när hon kommer utan att de har kallat på henne, de försöker lösa fallet, de lyckas inte lösa fallet, de åker tillbaka i tiden som en sista utväg, får reda på vem som ligger bakom mordet, en utav de fyra säger hejdå och sticker. Och så går det om och om igen igenom alla fyra böcker. Lite synd tycker jag.

Serien är inte dålig men inte i heller jätte bra, så den får en trea.

(OBS! INNEHÅLLER STORA SPOILERS FRÅN FÖRSTA BOKEN).. Visa hela

(OBS! INNEHÅLLER STORA SPOILERS FRÅN FÖRSTA BOKEN)

Efter den oväntade twisten i slutet av City of Bones vart det första jag gjorde efter att jag hade läst ut boken att åka till biblioteket och låna fortsättningen: City of Ashes. För att jag ville så himla gärna veta vad som skulle hända mellan Clary och Jace, vad Valentine planerade att göra härnäst och såklart läsa mer om den otroliga Magnus Bane som jag för övrigt inte kan förstå att Cassandra Clare har skapat. Vilket jag själv inte skulle kunna göra och därför är jag på ett sett väldigt avundsjuk på Cassandra Clare, hur hon kan hitta på en sådan här ide och sedan göra den bästa historien utav det. Dessutom skriver hon korrekt och verkar alltid ha de bästa citaten att skriva. Japp, jag har definitivt hittat en ny favorit författare.
City of Ashes vart, kan jag säga, inte lika bra som City of Bones. Men den vart fortfarande bra och det var roligt att läsa mer om de fantastiska karaktärerna, lära känna dem mer. Dessutom kan jag säga (och jag är inte stolt över det) att jag förmodligen är den enda som börjar irritera mig lite på Simon eftersom att han hela tiden hänger efter Clary och blir sur så fort Jace och Clary bara pratar med varandra. Missförstå mig inte, jag tycker fortfarande om hans och Clarys vänskap och jag förstår att han gillar Clary väldigt mycket och vill skydda henne, men jag tycker att han ibland går lite för långt. Dock hoppas jag att jag kommer att ändra åsikt i nästa bok. Speciellt eftersom att City of fallen angels tydligen ska fokusera mycket på Simon.
Clary, Jace, Magnus, Isabelle, Alec är karaktärer jag fortfarande älskar och gör det lite mer för varje sida jag vänder. Dessutom har en ny karaktär dykt upp, som jag för övrigt verkligen gillar: Maia. Jag tycker faktiskt att hon och Simon passar väldigt bra ihop och det återstår att se hur deras förhållande kommer att utvecklas. Ifall de kommer att bli mer än vänner eller inte.
Valentine, ja Valentine. Som jag faktiskt både gillar (ja, en liten del utav mig gör faktiskt det) men samtidigt hatar. Jag hatar det han har gjort mot Jocelyn, Clary, Jace och hela världen utav Shadowhunters och Downworlders. Samtidigt som jag på något sett fortfarande gillar honom, kanske för att jag inte kan hata någon karaktär som Cassandra Clare har skapat. Eftersom att hon alltid har något speciellt med karaktärerna hon skapar, som gör att man bara inte kan låta bli att älska dem.

Wow, wow, wow och återigen wow. Det var länge seda.. Visa hela

Wow, wow, wow och återigen wow. Det var länge sedan jag stötte på en sådan här bra bok!
Ettan och tvåan var fantastiska, den här var freaking unbelievable. Jag grät, skrattade, aww:ade, tindrade med ögonen och smålog genom hela boken. När jag hade läst ut den kände jag ett sådant lyckorus men samtidigt en sådan djup sorg att den vart över. Som tur är väl att det finns en fyra.
Karaktärerna är lika imponerande som vanligt (om inte mer) och jag förvånade mig själv genom att hitta en ny förälskelse i Simon. Jag antar att jag äntligen kan se hans riktiga jag eftersom att jag inte längre kan irritera mig på att han hänger och klänger efter Clary hela tiden som att han vore hennes svans. Vilket är väldigt bra då de tydligen ska fokusera ganska mycket på honom i nästa bok och det längtar jag till. Speciellt för att jag vill veta vad som kommer att hända mellan honom och Maia, jag har ju ganska svårt för att tro att han och Isabelle skulle passa ihop. Men också för att jag på något sett inte riktigt har fått något grepp om honom och vill lära känna honom mer då det känns som att jag redan vet allt om de andra karaktärerna.
Jace, är fortfarande en utav favorit karaktärerna och jag gillar till och med honom lite mer (hur det ens kan vara möjligt) efter denna boken. Han fortsätter att spela svårflörtad, missförstod och kaxig men han har fortfarande sina stunder och jag verkligen smälte över vissa av hans förklaringar till Clary. Man märker dessutom att Clary och Jace har utvecklats och mognat, de kan mer om sina krafter och vet nu hur de ska använda dem. De får även reda på mer om deras förflutna som delvis kom som en chock för mig medan jag samtidigt någonstans inom mig alltid hade vetat att det vart så.
Slutet var fantastiskt och jag skulle inte kunna komma på något bättre slut och det finns inte ord för att beskriva hur fantastiskt slutet vart och jag känner mig mycket mer än nöjd. Det enda jag oroar mig för just nu är att jag, på grund av den här boken, har väldigt höga förväntningar på City of fallen angels och är så rädd för att bli besviken. Att Clare är en fantastisk författare är det ingen fråga om men jag undrar om hon har kapaciteten att göra en lika bra fortsättning. Jag kan inte göra något annat än att hoppas. Men först ska jag ändå läsa Clockwork Angel, eftersom att alla rekommenderar att läsa den först så att man inte blir så förvirrad i fallen angels. Och jag är ganska dryg ibland när det gäller engelska böcker.

Den här boken är underhållande och avkopplande. Pe.. Visa hela

Den här boken är underhållande och avkopplande. Perfekt att läsa när man inte orkar med någon svår bok.

Jag måste säga att jag älskar Sophie Kinsella, hon skriver på ett levande sätt och lägger in skämt på exakt rätt ställe, vilket gör att man skrattar om och om igen. Det bästa är att man inte ens måste läsa de 5 andra böckerna i serien för att förstå något. Det vet jag eftersom att detta var den första boken i serien som jag läste, sedan gick jag neråt.

Det är inte bara historien jag älskar utan även karaktärerna. Becky är en sådan färgsprakande karaktär och hon är annorlunda, vilket jag gillar. Hon är inte tråkig och grå utan hon står ut och vågar vara sig själv. Sen ska vi inte prata om Luke, som också är en fantastiskt karaktär som Sophie Kinsella har hittat på. Och Minnie, som är så underbart underhållande.

Hm, jag både gillade och inte gillade denna boken... Visa hela

Hm, jag både gillade och inte gillade denna boken. Den både överträffade mina förväntningar på vissa ställen och gjorde mig lite besviken på vissa delar.
Om vi börjar med spelscenerna så måste jag säga att de var detaljerade och fantastiska, och då menar jag riktigt fantastiska, det känns som att man själv är inuti spelet. Som t ex: igår natt så skulle jag sova men kunde inte, för att jag såg hela tiden för min inre blick spelet och kom på mig själv med att precis som Nick fundera över vilka utav spelfigurerna som vart vilka personer i verkligheten och när jag väl somnade så drömde jag om att jag själv var en spelfigur. Så när det gällde det så vart man inte besviken och eftersom att jag har läst så många recensioner som alla säger att slutet inte var som man hade förväntat sig och att det var ett sådant bra slut så hade jag höga förväntningar på det. Det skulle jag inte ha haft. Tyvärr, så förstörde det lite slutet. För mig tog det slut för fort. För att ha varit så trög (förutom spelscenerna) i början och i mitten så tog slutet slut för fort. Först fick de ihop all information på ungefär 2-3 kapitel och sedan var det 1 kapitel kvar och så var det slut på mest tänkbara sätt, som jag inte hade väntat mig. Ifall jag inte hade haft så höga förväntningar så skulle jag kanske ha accepterat slutet men nu är det ju som det är.
Men om vi tar upp karaktärerna så gillade jag verkligen Emily och Victor. Emily för att hon är en sådan trevlig och godhjärtad person och jag gillar hennes starka vilja när hon säger nej till alla som erbjuder henne spelet. Victor, ja vad ska man säga? Han är rolig, entusiastisk, mysig, mystisk och får alltid alla i omgivningen att må bättre. Jag gillar honom, mycket. Speedy, Finn och Kate är också helt okej karaktärer med personlighet, dock är jag lite besviken på huvudpersonen Nick. Han är en vanlig tonårskille som egentligen inte syns så mycket, hans personlighet beskrivs inte så mycket (förutom hans starka reaktioner på spelet) och han känns lite tråkig och vanlig. Jag vet att det är så tonårskillar brukar vara men jag hade bara förväntat mer för honom.
Om jag överväger det negativa och positiva så måste jag säga trotts allt det negativa att pågrund av den geniala iden med spelet och de välskrivna scenerna så överväger det positiva det negativa.
Jag rekommenderar denna boken lika mycket till killar som för tjejer eftersom att den passar till både och. Det finns något som både killar och tjejer gillar.

Hm, det är ganska svårt att bedöma denna boken eft.. Visa hela

Hm, det är ganska svårt att bedöma denna boken eftersom att jag inte riktigt vet ur vilken synvinkel jag ska bedömma den.
Men om jag börjar med att säga såhär: den var alldeles för lik Twilight. Inte bara det här med att kvinnliga huvudpersonen träffar en mystisk kille som är lite konstig och annorlunda och att hon sedan får reda på vad han är, utan just de små detaljerna som man inte lägger till egentligen. Som t ex: att båda två träffades på samma lektion, biologi. De satt båda bredvid varandra, båda två killarna ville från början döda deras offer men blev förälskade i dem i stället. Ja, ni fattar.
Och eftersom att jag läste Twilight först så måste jag säga att när jag läser denna så är det precis som att hon har härmat Stephanie Meyer lite (jag menar det kan ju inte vara en slump att just allt detta är likadant) fast å andra sidan så kan det lika bra vara Stephanie som har härmat Becca.

Men ifall vi bortser från det så kan jag säga att boken är väldigt bra och Becca har skrivit den bra och uttryckt sig rätt. Sedan är det det här med Patch, den mystiske Patch som jag tror att nästan alla tjejer blir lite förälskad i, han är så annorlunda mot vad killar i andra böcker brukar vara mot den de är kära i. Han är kaxig, hånfull och lite egoistisk och jag gillar det. Det sticker ut i mängden.
Så jag tänker ge denna boken en 4 eftersom ifall man bortser från allt det där jag skrev om Twilight så är den faktiskt väldigt bra. Får hoppas att fortsättning håller upp det.

Det tog ett tag men jag har då äntligen läst forts.. Visa hela

Det tog ett tag men jag har då äntligen läst fortsättningen på Fallen ängel. När jag läste fallen ängel så vart jag ganska osäker på om jag skulle gilla den. Det gjorde jag, den levde upp till mina förväntningar men det var tyvärr inte mer än så. Jag tror att det som hindrade mig från att gilla den mer än vad jag gjorde var att den var alldeles lik Twilight. Men om jag ska utgå från den boken och inte blandar in några andra så vart den bra, spännande, mörk och underhållande, jag tror att jag skrattade mig igenom hälften utav boken. Sen så vart det ju omslaget och den mystiske Patch som jag hade mest ögon för och det lyste upp boken och fick mig (för ett tag) att glömma liknelserna med Twilight. Men jag hade alltid kvar tanken i bakhuvudet.
Därför vart jag osäker på ifall jag skulle läsa Förlorad ängel eller inte. Men efter att ha läst några recensioner så gjorde jag det äntligen och jag är glad att jag gjorde det för att den här fortsättningen vart inte ett dugg lik fortsättningen på Twilight och jag blev överraskad flera gånger om. Dessutom vart den minst lika underhållande (om inte mer) som den första och kärleken mellan Patch och Nora verkar mycket starkare nu. Det var bara en sak jag saknade, och det var hur Patch var innan. I denna boken var han mer, vad ska man säga? Sårbar och trevligare. Å andra sidan så kan man inte vara okänslig rakt igenom och det var intressant att se en del av hans andra sidor men det känns lite som att den gamla Patch har försvunnit. Och jag vill ha den Patch tillbaka.
De första hundra till tvåhundra sidorna handlade mest bara om Patch och Nora's förhållande som gick upp och ner men de sista hundra sidorna var, ja vad kan man säga, fantastiska och slutet gjorde mig mållös. Därför kan jag inte vänta tills jag ska få nästa bok i triologin, Silence.

Hermelinen har för mig varit en spännande läsning.. Visa hela

Hermelinen har för mig varit en spännande läsning men den har sina brister.
Till att börja med så älskade jag karaktärerna, jag menar det är inte så ofta man har en sådan kaxig och hetsig huvudperson (i undantag för Rose) och Katriona var inte en sådan person jag först trodde att hon var. Hon överraskade mig hela tiden genom att ständigt hamla i trubbel och konflikter. Lene har skaffat en fantastisk huvudperson och för en gångs skull så vart jag inte besviken. Förutom Katriona så gillade jag också Simon som är en sådan älskvärd och gullig person och jag älskar hur han alltid ställer upp för Katriona, vad som än händer.
Förutom karaktärerna så var själva historien också bra och jag bara älskar iden med silver och marhästarna. Det känns så annorlunda på något vis.
Jag måste också tillägga att författaren lyckades skriva så bra och hon la in rätt saker på rätt ställe. Det är inte många som lyckas med det.

Som väntat så kommer det ju alltid ett men på slutet och den här gången handlar det om att de första 150 sidorna så var det långtråkigt och det hände ingenting. Jag var nära att lägga tillbaka boken i hyllan men jag är glad att jag inte gjorde det för att sedan började det bli spännande. Men slutet var över för snabbt, det var ett ganska stort misstag som författaren gjorde. Jag menar efter att de första 250 sidorna bara har handlat om när hon går på akademin och listar ut saker om Hermelinen så gick slutet för snabbt, författaren skulle ha dragit ut på det lite och jag måste säga att jag blev lite besviken.

Så jag kommer att ge boken en stark trea och nu ska jag bege mig till biblioteket och låna nästa bok i triologin.

Den här boken är helt klart en utav de bästa i ser.. Visa hela

Den här boken är helt klart en utav de bästa i serien. Jag gillade inte House of Night så mycket i början, men det kan i för sig bero på att jag läste de första på svenska. Hur som helst så tycker jag att serien bara blir bättre och bättre.
Jag älskar att det är mer från andras perspektiv nu och man förstår mycket mer. Om jag måste säga något dåligt så får jag nog säga att det var ganska mycket information man var tvungen att ta in och det var ganska svårt att koncentrera sig. Men förutom det så var den väldigt bra.

Jag skulle ha velat ge boken 4,8 eftersom att jag inte tyckte att den var helt perfekt men eftersom att jag inte kan det, så ger jag den en femma.

Jag måste först passa på att säga att jag älskar o.. Visa hela

Jag måste först passa på att säga att jag älskar omslaget. Det är vakert och hemlighetsfullt samtidigt som färgerna passar snyggt ihop. Jag gillar även att de har tagit med ”seer” stenen på omslaget.
Jaha, den nionde boken i House of Night serien har jag då nyss läst ut och det känns väldigt bra, jag är nöjd. Nej nu känns det som att jag underskattar den, om jag säger så här i stället: den var fantastisk och levde definitivt upp till mina förväntningar som jag måste säga var väldigt höga eftersom att de andra var så pass bra. Jag är inte ens säker på vart jag ska börja.
Men om jag börjar med karaktärerna så måste jag säga att Zoey har vuxit, hon är inte längre en tjej som känner sig bortkommen och osäker. Samtidigt som hon är omringad av en massa pojkvänner. Nu har hon klivit ur det och håller sig till en pojkvän (fastän jag är lite nervös över vad som ska hända med Aurox) för en gångs skull. Dessutom älskar jag hennes och Stark's Guardian, Warrior relation, den känns så stark och deras historia är väldigt fin. Jag hoppas hon håller sig till honom nu och i fortsättningen. De förtjänar det.
Förutom dem så älskar jag Stevie Rae mer och mer. Hur hon kämpar för att Rephaim ska passa in är sött men jag gillar också att hon har börjat ta mer ansvar och tar sin position på allvar. Jo, hon har verkligen vuxit i mina ögon. Och Rephaim, den mest mystiska, spännande men samtidigt godhjärtade karaktär P.C och Kristin har skapat. Samtidigt älskar jag hans relation till sin far, Kalona som jag för övrigt inte vet vad jag ska tycka om längre. Han har gått från den goda till onda sidan för många gånger nu att jag inte vet ifall jag kan börja att lita på honom igen. Men jag vet att hans relation till sin son är sann.
Om vi tittar på resten utav karaktärerna så tycker jag att det är synd att tvillingarna har så gott som splittras. Samtidigt som det är kul att se Schaunee stå på sina egna ben för en gångs skull. Sedan så har vi den jobbiga, roliga, idiotiska Afrodite som man går från att hata till att älska och jag gillar att författarinnorna har behållit Afrodite's bitchiga stil.
Japp, det finns så mycket mer att säga om alla karaktärerna men jag får nog sluta nu om inte det här ska ta hela dagen och gå över till något som också är intressant inom House of Night: historien. Jag förstår inte hur författarinnorna har lyckats komma på en sådan fantastisk värld som bara kan existera i väldigt smarta och fantasifulla hjärnor. Jag avgudar historien och allt bakom den, vissa brukar tjata på att det är väldigt mycket religion och sånt i böckerna men jag tycker att det är helt okej. Eftersom att det är en helt egen vampyr religion de hittar på och så länge de inte förolämpar en annan religion så är det helt okej för mig.
Så nu sitter jag här och hungrar efter nästa bok i serien, jag behöver den, jag måste ha den snart om jag så själv ska skriva den (eller, glöm det). Men jag får nöja mig med att hålla mig uppdaterad och försöka att låta bli att spoila mig själv.

Den här slår nästan min favorit bok (Frestad) i Ho.. Visa hela

Den här slår nästan min favorit bok (Frestad) i House of Night serien och jag måste säga att den är väldigt beroende framkallande.
Jag tvivlade innan men nu är jag säker, jag bara älskar denna serien och kan inte vänta till nästa bok i serien. Jag har dessutom börjat gilla Zoey mer nu, när hon inte är så omringad av killar hela tiden, så börjar man se vem hon egentligen är.

Definitivt en femma.

Isfågeln, den spännande fortsättningen på Hermelin.. Visa hela

Isfågeln, den spännande fortsättningen på Hermelinen har jag då äntligen läst och jag kan säga att jag vart då inte besviken. Författarinnan har byggt upp serien bra och det märks att Kat har blivit äldre och mognare, hon är fortfarande tuff och annorlunda men nu har hon växt upp och lärt sig att kontrollera sitt hetsiga humör. I denna avslutande bok får hon även uppleva sin första kärlek och en vänskap så djup att den trotsar döden (eller hur uttrycket nu är ^^).
Om vi fortsätter med karaktärer så måste jag säga att jag gillar Simon bara mer och mer och jag är avundsjuk på Kat för att hon har en sådan bra vän. Och jag tycker det är så gulligt hur båda två riskerar livet för varandra hela tiden.
Daniel, ja Daniel som man kan både hata och älska på samma gång kom in så sent som i sista boken i serien och jag hade gärna velat att han skulle ha kommit in tidigare. För att han är underhållande men jag kan samtidigt störa mig väldigt mycket på hans häftiga humörsvängningar.
Och Lu, hon älskar jag fortfarande.

Om jag struntar i karaktärerna och bara tittar på språket och historian så ser det bra ut och det här är helt klart den bästa boken i triologin. Den är faktiskt inte (som den förra var) långtråkig i början, utan äventyret drar igång direkt vilket är något jag uppskattar väldigt mycket. Ja, jag har egentligen ingenting att klaga över och det fanns inget i boken som gjorde den sämre på något vis men det finns något som gör att den tyvärr inte är i samma klass som Hungerspelen, Vampire Academy och House of Night.

Karriär och Köksbesvär är ännu en fantastisk bok a.. Visa hela

Karriär och Köksbesvär är ännu en fantastisk bok av Madeleine Wickman (mest känd för Sophie Kinsella). Hennes förmåga att kunna skriva så korrekt och kunna lägga in skämt på exakt rätt ställen är något jag beundrar väldigt mycket.
Jag är dessutom stolt över att säga att hon från och med nu läggs på listan utav mina favorit författare. Mest på grund av att hennes böcker alltid får mig att bli så avslappnad och full av skratt, ingen av hennes böcker har någonsin gjort mig besviken och det gör inte den här heller. Jag har skrattat mig igenom halva boken och undrar hur Samantha hela tiden lyckas trassla in sig i så mycket trubbel hela tiden och hon är ju inte i heller lite förvirrad och förvirrande eftersom att hon aldrig tycks kunna bestämma sig för något.
Trish är ännu en älskvärd karaktär som också är väldigt dum i huvudet, men inte på ett irriterande sätt utan på ett väldigt roligt sätt. Så jag har skrattat väldigt mycket åt henne också.

Om jag måste klaga över något med den här boken så får det bli att det blev i slutet väldigt irriterande att Samantha aldrig kunde bestämma sig. Hon gick fram och tillbaka hela tiden utan att veta vad hon ville, men trotts det så blev jag glad över det beslut hon tog tillslut.

Mina känslor om den här boken är väldigt blandade... Visa hela

Mina känslor om den här boken är väldigt blandade. Vissa scener och så i boken var helt okej och vissa var till och med bra men det fanns även en massa scener som jag fnös (eller till och med skrattade åt) högt för att de var så löjliga.
Jag kommer ihåg när jag såg serien för första gången och omslagen gjorde mig mållös. Jag satt i min kusins rum och kikade runt lite i hennes bokhylla tills jag fick syn på en väldigt intressant bok med ett väldigt vackert omslag. Det vart tvåan i denna serien som då heter Under din hud. Min kusin berättade lite mer om serien och jag bestämde mig för att ge den en chans. Så jag lånade hem boken, nästa dag, från biblioteket.
Så jag började läsa den och halvvägs in i första kapitlet stötte jag på ett ord som fick mig att skratta högt. Aislinn, den sjuttonåriga Aislinn, kallade sin mormor för Mommo. Inte bara för sig själv utan inför andra också. Jag vet inte vad som är det mest komiska, att en sjuttonåring verkligen skulle säga så eller att hon skämmer ut sig så himla mycket. Men visst vissa är ju så, jaja strunt samma. Vi går vidare.
De första tvåhundra sidorna var inte bra. Jag segade mig igenom det och önskade så förfärligt att den skulle ta slut. Men sedan de sista 100-200 sidorna började det äntligen bli lite fart. Det blev en aning spännande och man blev äntligen lite fäst i historien för att den sedan skulle sluta på det bästa möjliga sätt, jag verkligen älskade epilogen. Det räddade boken lite, men tyvärr så kan jag fortfarande inte kalla den bra. Den är bara okej.
Karaktärerna är heller inga jag kommer att minnas direkt. De var bara tråkiga och vanliga små grå prickar, förutom möjligtvis Donia men jag tvivlar på det. Jag har förmodligen glömt alla namnen om en vecka. Den så kallade kärleken mellan Aislinn och Seth är inget jag kommer att komma ihåg i heller. Visst kärleken fanns där, men den var inte så stark så att man kunde ta på den och när de pratade med varandra (gav varandra löften och sa att de älskade varandra o.s.v.) så kändes det inte så trovärdigt. Författarinnan hade skrivit det på ett sätt så att man kände att de inte riktigt menade vad de sa. Dessutom tyckte jag att deras förhållande var en aning irriterande då de bara klängde på varandra som små valpar och lekte ”jag-kan-inte-leva-utan-min-pojkbän/flickvän” lek. Nja, inte något jag gillar direkt. (SPOILER!) Däremot så gillade jag Donia och Keenan's förhållande och det var så häftigt i prologen. Kombinationen mellan eld och is. Det är bara ni som har läst den som fattar vad jag menar.

Vill helst ge den 2,5 men kan inte det, så det får bli 2.

Älskar den här serien! Första boken är kanske inte.. Visa hela

Älskar den här serien! Första boken är kanske inte lika bra som resten utav serien, men det blir bättre!

Och emme: Vampire Academy skrevs före House of Night så hur hade du tänkt att hon skulle ha kunnat härma då? Hon skrev till och med boken innan Twilight! Så är det någon som har tagit något från den andra så är det House of Night.
Dessutom är den här serien tusen gånger bättre än HoN.

Jag avgudar Vampire Academy serien och den här bok.. Visa hela

Jag avgudar Vampire Academy serien och den här boken är helt klart den bästa i serien.