På tunnelbanan träffar Laura en gammal privatelev, Bertil, som hon undervisade i engelska för 24 år sedan. Han skulle gifta sig i England och ville bättra på språket. Fast Bertil var betydligt yngre blev Laura hemligt förälskad i honom, så pass att när han skickade bröllopsfotot klippte hon bort frun från det.
Nu är äktenskapet över, han såg sliten och knäckt ut men är fortfarande snygg. De inleder ett förhållande och flyttar ihop. De första åren är bra, så glider de från varann. Laura tror att det beror på att hon ser gammal ut efter pensionen och kan inte släppa tanken trots att Bertil förnekar det. Han i sin tur har en egen kris, fysisk och psykisk, slutar bry sig om sitt utseende och skaffar ett vildvuxet skägg. Laura ser hur han förändras men kan inte släppa sin fixa idé om att det beror på hennes åldrande kropp. Han i sin tur ser henne som ego och okänslig och relationen mals sönder...

Jag såg Inger Edelfeldt i Babel i våras och kunde inte förstå hur en så klok och framgångsrik kvinna, dessutom vacker som 70-åring, kan skriva om ett alter ego som känner både skam, skräck och uppgivenhet över något så naturligt som att åldras? Tyvärr har inte boken gjort mig klokare, Laura är helt fixerad över sitt utseende, drar för gardinerna i badrummet för att se sitt ansikte i ett mer förlåtande ljus och ser smink som en förutsättning för att ens gå utanför dörren. Hon vill inte förstå att Bertil har en inre kris som inte har något att göra med hennes utseende, däremot med hennes uppträdande...

Samhället är förvisso utseendefixerat men innebär det verkligen att det krävs att även pensionärer ska vara vackra? Svaret är nej, det kravet finns bara inom dem som tror det. För samtidigt finns det en negativ och nedlåtande syn på de som tar till operation eller andra drastiska åtgärder för att verka yngre än de är. I ett kort stycke tänker Laura på hur hon och en vän var i Grekland som unga och tyckte att de gamla rynkiga kvinnorna där var vackra i sin slitenhet. Och så är det väl, ålderdomen är obeveklig och att slåss mot den är som att hindra vinden från att blåsa.

Boken är bra trots Lauras tjat om sitt utseende, det står mycket mellan raderna och min tolkning är att relationer INTE kraschar på grund av att åldras, att skönhet är förgängligt ligger i sakens natur. Men jag förstår inte Laura, kanske kan någon kvinna förklara? Män ser helt andra problem med sitt åldrande, sviktande styrka, rörlighet och potens. Utseendet blir som det blir.

Betyg 3