Hela boken är skriven i jagform, från ett annorlunda perspektiv. Sakta får vi beskrivet en 45 årig förtidspensionerad språklärares försök att förstå vad kärlek är, och detta genom en ganska trevande relation.
Om huvudpersonen nu är ovanligt inbunden, lätt autistisk eller rent av personlighetsstörd låter jag vara osagt (det tyckte jag inte var poängen). Näh, poängen är att i o med att huvudpersonen inte riktigt verkar _fatta_ vad kärlek är, men ändå är så grundlig i sina försöka att begripa (eller skydda sig från den), så blir det en rätt annorlunda historia om kärlek.
Så hatten av, klart läsvärd.

Betyg 4