Den legendariske björnjägaren Leskinen är död, men hans sju rödhåriga döttrar vill föra arvet vidare. De är ett gäng odågor, högljudda och lata och kan varken läsa eller skriva då fadern hatat myndigheter och utbildning, som han såg som ett sätt att låsa in människor i statens passiva tillvaro. Nu har systrarna valet att antingen rusta upp bondgården och leva på vad den ger, eller fly ännu längre in i skogen till en avsides jaktstuga och försörja sig på jakt, fiske och bär. Att utbilda sig och anpassa sig till det moderna samhället var aldrig något alternativ... Under ledning av äldsta dottern Johanna väljer de jaktstugan, ett val som visar sig vara inte helt optimalt då naturen inte alltid är god och givmild.

Anneli Jordahl har skrivit en mustig skröna, en ren rövarhistoria, där hon blandar känslan av 1800-tal med nutid på ett så osannolikt sätt att det ändå blir helt trovärdigt. Boken är nämligen en parafras på Aleksis Kivis klassiker Sju bröder från 1870. Författaren har flyttat handlingen till Finland i vår tid och ändrat bröder till systrar.
Men trots en del dråpliga händelser är det i grunden en sorglig historia om fattigdom, både ekonomisk och kulturell, om svält, umbäranden, psykisk ohälsa, våld och maktutövning. En osund fadersdyrkan (tänk Pistvakt för er som minns denna eminenta serie) gör Johanna till en despot och sätter systrarnas liv på spel.

Jag var tveksam till boken men oj så fel jag hade! Greppet att blanda då och nu fungerar förvånansvärt bra och ger en ny dimension till berättelsen. Jag var rädd för fjantigheter och krystad humor men författaren balanserar perfekt mellan de vilda systrarna och en oväntat förstående omvärld. Det är inget för de finkänsliga men inte något frossande i elände, inte heller något naturromantiskt gullande.
En lysande berättelse helt enkelt!

Betyg 4