Bekännelselitteratur från Kerstin Thorvall!
I brevformat mellan åren 1975-1976, alltså precis med att "Det mest förbjudna" publicerades och väckte stor skandal inom den svenska bokbranschen- har Kerstin som precis fyllt femtio, ett förhållande med en mycket yngre gift man som hon kallar för: "Torsdagsmannen". Hennes brev till honom börjar alla med: "Älskade, min älskade, Älskades älskade". Han ingjuter henne hopp, lycka, får undan de destruktiva krafter som till och från får henne att kontemplera självmord som den enda utvägen. Hon älskar honom, men träffar andra tillfälliga män på resor att förströ sig med i sängen. Men ingen kommer ens i närheten av den kärlek hon känner för "Torsdagsmannen". Men nu väntar hans fru barn och Kerstin oroar sig för framtiden.
Och på radion meddelar dem att Barbro Hörberg just gått ur tiden. Kerstin undrar om man ens låtit meddela i radion ifall det varit hon istället som lämnat jordelivet.
Det är naket och extremt personligt. Denna form av bekännelselitteratur som fortfarande är så ovanlig, hur hon helt lämnar ut sig i texten. Blottar helt sina romantiska fantasier, sin enorma lust och sin armsvett
Åter igen konstaterar jag med viss sorg att hon inte verkar ha haft någon endaste väninna i sitt liv som kunnat hjälpa. Aldrig en annan kvinna som stått henne nära. Det är ständigt alla dessa älskare, vissa benämns enbart som ett "tillfälligt knull" och så denna "torsdagsman" som väcker hoppet inom henne och får henne att klara av ytterligare en dag. Det händer egentligen inte så särskilt mycket. Ändå blev jag berörd. Så alla ni som uppskattar Kerstin Thorvall kan säkerligen också komma att tycka om den här boken!

Betyg 4