Naket, gripande men bitvis oändligt självömkande. Thorvalls senaste bok tar upp ett av Sveriges mest tabubelagda områden. Nämligen äldrevården och dess enorma brister. Thorvall har nu uppnått en ålder av sjuttiosex år och upplever en ständig dödsångest. Denna roman är en självbiografi, men också en berättelse om kroppsligt förfall, ensamhet och självinsikt.

Jag hade stora bekymmer med att recensera och betygsätta denna roman som liknar ett ihopkok av de många debattartiklar om ålderdom som Thorvall har varit aktuell med i Aftonbladet (expressen?). Rent språkligt och stilistiskt består denna roman av ren kvalité.

Det är när det kommer till innehållet som jag känner mig kluven. Först vill jag redogöra min syn på äldrevård. Jag anser det ska vara möjligt att bli gammal och må bra också utan släktingar som ställer upp och tar hand om en. Att situationen i Sverige idag är en annan, är bara att beklaga - och göra något åt!!! Jag lider med Thorvall, för ingen människa borde behöva bli behandlad som ett ärende.
Hon har lika stort värde som vem som helst.
Men, denna roman handlar mindre om orättvisorna i vården och mer om den tragiska familjesituation som Thorvall delvis själv odlat fram. Hon har flera barn som idag inte vill ta på sig ansvaret för henne. Bakgrunden är deras uppväxt och hennes ansvarslösa roll som mamma. Det här anser jag vara en annan femma. Jag är ingen anhängare av "som man bäddar får man ligga" principen, men jag anser att om man slutligen lyckas komma till insikt om att man inte varit en bra förälder måste man ta konsekvenserna av sitt handlande - OCH försöka göra saken bättre. Det är häri min kluvenhet inför Thorvalls klagande historia ligger. Hon inser att hon gjort fel som utnyttjat sina barn som modeller inför böcker, och låtit dem ta ansvar för henne, när de fortfarande var små barn.

Hur tror hon då att hennes barn känner sig när denna bok kommer ut, och hon sida efter sida anklagar dem för att lämna henne ensam mot slutet av livet?!!! Det kommer iallafall inte förbättra deras relation att återigen bli uthängda även om det är med täckmanteln "jag förstår varför ni inte tycker om mig längre...MEN...". Min inställning till den här boken är alltså högst kluven. Jag blev irriterad samtidigt som jag kände sympati för Thorvall. Jag har erfarenhet av hur det är att vara deprimerad och jag vet alltför väl hur jävligt det kan vara. Men mitt tydligaste intryck av Thorvall är att hon tydligen inte lär sig av sina misstag. Hon borde kanske ägna tiden till att försöka lappa ihop sin familj istället för att sitta och skriva böcker om hur jävliga de är mot henne (trots att hon kanske förtjänar det...blablabla).

Betyg 3

När "Det mest förbjudna" kom ut, 1976- så blev Kerstin Thorvall snabbt en av mina favoritförfattare och jag har läst de flesta av hennes mycket befriande romaner genom åren. Jag har läst artiklar om henne och sett intervjuer av henne på tv. Med det sagt så kände jag inte till hennes privatliv alltför väl. Mest var det ju tal om alla hennes unga älskare.
Jag kan inte minnas att jag tidigare läst om den fruktansvärda ångest och depression hon led av. En ångest som tog henne helt i besittning. Den här självbiografiska boken är skriven under perioden, hösten 2001 till sommaren 2002. Hon är 76 år gammal, har kronisk ångest, dödsskräck, lider hela tiden av åldrandet. Hemtjänsten kommer och går och på kvällarna ringer hon runt till gamla bekanta och till psykakuten. Jag får veta att hon vid några tidigare tillfällen har legat inlagd. Hon spekulerar mycket huruvida ångesten hör åldrandet till eller om hon har lidit av en och samma ångest genom hela livet.
Kanske var alla de många relationer till olika män ett försök från hennes sida att stoppa ångesten? Istället för alkohol, cigaretter, lugnande medel och knark?
Jag lider med henne under läsandets gång, över hennes ångest. Över biverkningarna hon fick av de olika antidepressiva läkemedlen. Över att hon var missförstådd av vården och kände en fruktansvärd dödsångest.
Men här finns också en ganska bisarr tragikomik som jag kan finna i de flesta av hennes böcker. Hon lämnar ut sig själv helt och hållet och sparar inte på något, inte ens det mest intima. Här finns pruttar, urin, avföring, blöjor, tandproblem, en rädsla för att tänderna ska lossna under natten och hon kvävas av dem.
Hon ser tillbaka på sitt liv. Äktenskapen, de komplicerade förhållandena till sina fyra söner som från och till under uppväxtåren nästan tyckts ha haft någon form av informell föräldraroll över sin egen mamma.
Hennes personlighet var komplex. Men jag uppskattar att hon aldrig försöker skönmåla sig själv. Som den gången när hon var omgift och driven av en impuls flyr hemmet en dag tillsammans med en av sonens jämnåriga kompisar för en kortare sexuell relation, för att senare ångra sig och återvända hem. Ett flertal av hennes andra kortvariga relationer tar hon också upp.
Det mest befriande är ändå att få läsa en ärlig beskrivning om åldrandet. Jag är urless på att läsa artiklar om pensionärer som lever som om de var runt de femtio med inga ålderskrämpor överhuvudtaget. Jag är också trött på den klassiska pensionärsgestalten som den snälla, bullbakande farmodern som tycks vara nöjd med allt. Som enbart finns till för barn och barnbarn, som aldrig svär eller röker och dricker.
Ålderdomen är verkligen ingen dans på rosor.
Ärligt, gripande och ändå humoristiskt! En bok jag varmt kan rekommendera!
Toppbetyg, från mig!

Betyg 5