Det här måste nog vara Kerstin Thorvalls mest artistiska roman. Hela prosan är som ett enda långt konstverk, något svårläst till och från, eftersom hon leker med texten och provar nya konstnärliga vinkar.
Men jag tycker om den. En välskriven roman, med två fascinerande porträtt av en mor och en son, Katia och Bobo med utgångspunkt på sonen, till skillnad från hennes flesta av romaner.
Den här kan jag absolut rekommendera!
Slutbetyg, en 4:a!

Betyg 4