Johnny och hans polare besöker en kyrkogård när de döda plötsligt börjar prata med Johnny. De är frustrerade över att kommunen planerar bygga varuhuskomplex över kyrkogården och vill ha Johnnys hjälp. Snart finner sig Johnny inblandad i en storstilad intrig för att rädda livet - jag menar döden - på kyrkogårdens bosatta.
Trivial och väldigt förutsägbar historia. Jag har tidigare läst "Bara du kan rädda mänskligheten" i samma serie. Böckerna saknade faktiskt exakt samma sak - och det var personkaraktärer att tro på och känna empati för. Pratchett är en hejare på att berätta historier, de är ofta originella och roliga - men när han tappar bort sina huvudrollsinnehavare blir historierna ganska trista iallafall. Denna bok är en ganska lång historia om "han den där - men jag bryr mig inte" och "den andra kompisen som heller inte är intressant", samt en massa spöken i kategorin "skaffa lite personlighet" och annat ditt och datt. Tyvärr lyfter Pratchett inte upp "Johnny och döden". Hade han lyckats hade det varit som att någon lyfter upp sig själv i håret. Lite otänkbart. Jag propsar på att DU ska läsa Eva Ibbotsons böcker om spöken istället - eller Maurice och hans kultiverade gnagare av Pratchett. Skillnaden är så milsvidd att du inte ens kan se gränsen!
