Jag älskar dessa böcker kan inte säga det många gånger nog, de har en skön satirisk humor. Här känner man igen liknelser med Rolling Stones fast i skivvärlden. Läs och njut.

Betyg 4

I "Levande musik" återvänder vi till Pratchets Skivvärld. Vi möter Susan vars morfar är Döden. Susan måste ta över sin morfar som är less på sitt rätt deprimerande jobb. Av en anledning hon inte förstår själv råkar hon rädda en musiker vars liv egentligen var menat att ta slut. På något sätt slipper musiken loss och sprider sig i hela den magiska världen med en kraft ingen tidigare sett eller kunnat ana. Så bryter rock n roll hysterin ut, med hysteriska fans, groupies, snikna managers och allt i den vägen.....det är stenhård rock...när den är som bäst.

Jag antar att den här boken förlorar hälften av sin charm genom översättningen till svenska. Bandets namn "Stenhårdingarna" bara som exempel. Jag fick boken i julklapp av min bästa vän Prala som är Pratchett fantast. Den första boken läste jag ut redan innan juleljusen blåsits ut. Men den här romanen påbörjades i januari och har varit kämpig att ta sig igenom. Det är ju helt klart en bra bok, med utmärkt språk och intressanta karaktärer. Pratchetts lekfulla stil är mer än tydlig i romanen. Men trots detta faller den inte mig i smaken. Den känns långsam och utstuderad. Jag tycker att boken hade kunnat bantas kanske hundra sidor.
Men visst är det kul att återse vissa karaktärer från tidigare böcker. Pratchett liksom King har en förmåga att måla ut en världskarta där varje plats och varje människa till slut känns som en nära vän. Jag föll inte för "Levande musik", men jag kan tänka mig att det är en fråga helt och hållet om läsarens humör och intresse för tillfället.

Betyg 3