Ett litet kungarike ligger mellan två större och hindrar genom sin existens de större att kriga med varandra. Ytterligare utmärkande egenskaper är ett destruktivt pyramidfrosseri. Landet har en vansklig ekonomi kanske framför allt för att pengarna läggs på större och större pyramider. När den äldre faraon dör tvingas hans son som precis blivit nyutexaminerad önnmördare i Ankh-Morpork återvända hem för att ta över. Följaktligen reser han hem och uppför den största pyramid över sin fars minne landet skådat. Men något magiskt är i göringen. Pyramiderna tycks få eget liv, förskjuta tiden och plötsligt är Teppic inte längre den enda tronföljaren, han måste slåss med alla sina förfäder som vaknat till liv i pyramiderna.....
Den här berättelsen är det lite svung i. Det händer något hela tiden, men man kan ana den röda tråden hela tiden. Historien passade mig som hand i handske eftersom författaren hela tiden gjorde referanser till antikens Grekland och Egypten. Vi får till exempel träffa Xeno och hans mycket misshandlade sköldpadda som måste tävla mot haren (som blir brutalt nedskjuten - för att förhindra att Xenos teori går i kras). Det bästa med den här boken är absolut kvantmatematiken som jag inte hajar ett dyft av, men som roade mig ofantligt. Eftersom kameler är skivans smartaste djur (troligen är dom det här också) är det en ren fröjd att följa kamelens smarta uträkningar som berättar vart historien är på väg. Även om den här berättelsen har en del lösa trådar (verkar vara Pratchetts varumärke) så når den ändå fram till mig. Jag kommer aldrig kunna se en kamel igen - utan att undra vilka uträkningar de har i tankarna. Det är ett bra betyg. Jag ger "Pyramidfeber" en fyra i betyg.
