Flickan med majblommorna är en välskriven bok. Den är inte jättespännande men absolut inte heller trâkig att läsa.
Särskilt bra är beskrivningen av huvudpersonernas vardag ur deras eget perspektiv, t.ex. kommisarien Louise som ligger i skilsmässa eller flickan Viktoria som säljer majblommor och har det svârt hemma med en stirrig mamma och mammans jobbiga partner. Det känns trovärdigt när huvudpersonerna ger sin berättelse.
Här och där tar Karin Wahlbeck upp kvinnors situation i arbets- och familjeliv, i förhâllande till mäns. Detta hâlls dock kort och är ingenting som i stort pâverkar handlingen och läsupplevelsen. Därmed uppstâr en win-win-situation: Karin Wahlberg kan sätta ett kryss i den obligatoriska rutan "samhällskritik" och min läsupplevelse mâste inte lida av pinsamma slâ-in-öppna-dörrar-fördömanden av världens orättvisor som annars sâ ofta förekommer i deckare.
Upplösningen, vilket för undertecknad är den viktigaste delen av en detektivroman, och det som kvarstâr i minnet, är en besvikelse. Det borde vara förbjudet att introducera gärningspersonerna först i bokens slutskede. Direkt efter att ha läst boken kände jag mig därför rânad.
Betyget blir tvâ. Boken är välskriven och god underhâllning. Man ser fram emot upplösningen, vilken i sin tur som sagt är en besvikelse.