Det är 1997 och Therese har just kommit till Stockholm för att studera vid universitetet. Hon känner sig ensam och bortkommen, men snart möter hon Andreas och Roman. De är svartklädda och världsvana, och introducerar henne för en stad fylld av rökiga caféer och sena nätter i lägenheten på Kammakargatan. Där är festerna många, relationerna gåtfulla och kärleken till litteraturen stark...

Allt Therese Bohman skriver är guld och jag kan inte nämna henne utan att puffa för Andromeda, en av de mycket få böcker jag givit högsta betyg. Kammakargatan, denna korta och autofiktiva bok, nästan en novell, skrevs ursprungligen som en julberättelse för en mindre krets, men publiceras nu i reviderad och utökad form. Det märks, den känns ofärdig och slutet är abrupt. Men alls inte ointressant, trots den konventionella starten utvecklas den till en relationsberättelse där mycket står mellan raderna och läsaren lämnas i ovisshet. Läsaren förstår att denna period lämnade ett avtryck som påverkade resten av hennes liv och jag citerar ur efterordet: ”På många sätt var det en parentes i mitt liv, men om det är något jag lärt mig sedan dess så är det att det mest betydelsefulla i tillvaron ibland utspelar sig i parenteserna.”

Betyg 3