Ingen var som han. Alla måste förr eller senare falla för hans smittande charm, hans varma blå ögon, hans mjuka vänlighet. Så hade det varit i skolan, under rekryten och nu här vid universitetet. Inte undra på att Dorothy var upp över öronen förälskad.
Hon var faktiskt i sjunde himlen och hon bara skrattade när någon försökte inbilla henne att den där idealbilden hon gjort sig av honom inte stämde med hur han egentligen var. Hon skrattade - tills det kom en dag när hon plötsligt kunde läsa något fasansfullt och otroligt skrämmande i de blå ögonen. Men då var det redan för sent. Då hade hon redan handlöst kastats ner i ett svart mörker av outsäglig fasa...
Och Dorothy var bara den första?
|
|
|
