Maria och Martin Lagerfelt är nykära och har precis skaffat familj när Martin blir anställd av miljardären George Salore, i Beirut. Efter att Salore misslyckats med sina närmanden mot Maria, avrättar han känslokallt Martin. Därefter drar han skickligt in Maria i sin illegala verksamhet och låter henne tro att han är familjens beskyddare (och inte dess bödel). Många år senare när Maria fått veta sanningen drar hon igång en aktion för att mörda Salore och skingra hela hans förmögenhet. Hon hämnas sin man genom att knuffa Salore i käftarna på krokodiler och därmed göra rättvisa åt hans "smeknamn", Krokodilen. Därefter ruinerar hon hans företag. Men för varje blodshämnd väntar en ny. Snart är det Maria och hennes två barn som är måltavlor för Salores släktingar. Ombytta roller!

Det märks att detta är första försöket för Lindqvist i äventyrsgenren. Han använder sig av ett lätt styltat språk och övertydliga hänvisningar till olika historiska händelser. I uppföljaren "Rubinen" behärskar han den pampiga formen, men "Krokodilen" saknar berättarglöden. Särskilt trovärdigt är det inte, men man blir aldrig uttråkad heller. Det är lättsmält litteratur som kombinerar Lindqvists historieintresse med kåserier och lättsmält thrillerintrig. Jag tycker boken är rolig att läsa och det är trots allt, det viktigaste för mig. Stundtals glimtar den till som i denna korta beskrivning;

Fotografen Erik Lagerfelts största specialitet är hoppet i mörkret, livet som går vidare. En gammal kvinna hänger tvätt mellan ruinerna i ett kort eldupphör i Beirut. En soldat med ena armen gipsad håller den andra om sin fästmö. De är på väg åt ett håll, bakom dem rullar pansarvagnar och trupper åt andra hållet. Barns nyfikna, glada ögon på en dammig fotbollsplan i Rios slum. Muslimska småflickor med slöjor öker skrattande karusell, slöjorna fladdrar. Den stolta minen på en pojke som läser högt för sina syskon i ett ruckel i Bombay."

Men av förklarliga skäl blir betyget ändå tämligen lågt. En svag trea, eller en stark tvåa.

Betyg 2

Man märker att Herman Lindqvist är journalist. Det märks att han skrivit böcker om Sveriges historia. Han är bra på att återberätta sådant som hänt. Han vet mycket detaljer om saker och ting, och det märks att han är ganska beläst.

Tyvärr gör det sig inge bra i böcker av den här typen. Han vill få det att låta som om det hänt på riktigt. Vill få det att låta som om personerna verkligen har existerat och existerar. Boken var lite rolig till en början, men sen blev den mest bara långtråkig.
Tyckte inte alls den var speciellt bra...

Betyg 2

Den första av hans böcker som jag läser. Jag gillade den även om det var lite annorlunda språk än i vanliga romaner. Han berättar på ett sätt så det känns som han refererar verkliga händelser och stundvis tilltalar han läsaren direkt.
Boken var spännande fram till slutet och också lättläst,
så får en svag 4:a

Betyg 4

Nä, det här var inte kul. Herman Lindqvist må vara bra på historia, men den här boken var inte bra. Omständigt språk, taskig tajming och invecklade beskrivningar av saker som egentligen inte har med handlingen att göra.

Betyg 1