Jomenvisst

Betyg 4

Gäst hos verkligheten

Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten handlar om pojken Anders och hans uppväxt. Mycket kretsar kring pojkens tankar om det som sker i hans omgivning och hans extrema rädsla för att dö. Boken är i själva verket en orgie i expressionistisk dödsångest. Pojken ber på ett hemligt ställe efter att få leva. Enbart att få leva. Inget mer än att bara leva. När hans mormor dog fick han en väldig ångestattack men hade samtidigt svårt att visa sin sorg över förlusten. En fullständigt meningslös bok som precis som dramat ”Himlens hemlighet” handlar om meningslösheten. Pär Lagerkvist är förvisso en produkt av krigets destruktion och förstörelse men någon gräns på pessimismen måste väl ändå finnas.

Betyg 1

Gäst hos verkligheten" är Pär Lagerkvists självbiografiska berättelse om den lilla pojken Anders och hans uppväxt invid en järnvägsstation på den svenska landsbygden runt år 1900. Anders betraktar världen som genom ett fönster och lever helt i sin egen verklighet med ständig dödsångest och ensamhet. Han bor med sin stora familj men känner sig inte delaktig och förstådd, samtidigt som han själv inte heller förstår. Korta, ångestladdade episoder ur barndomen och ungdomsåren bildar en vemodig tillbakablick till en religiös, fattig och sjuklig tid som sedan länge är borta. Berättelsen är välskriven och emellanåt fängslande, men väcker många frågor som inte får svar.....

Betyg 5

Trots min förkärlek till existentialisterna var denna bok sannerligen en prövning. Den utmanar läsarens toleransnivå för ångest och huvudkaraktärens uppväxt består då gott som uteslutande av tunga tankar, religiös skepticism och distans till sin stora varma familj. Mina förväntningar på detta, Lagerkvists praktverk, var eventuellt för högt, då jag fann mig själv vara lite besviken i efterhand. Lagerkvists styrka är betydligt mer påtaglig i 'Bödeln' eller 'Pilgrim på havet', verk som är klart existentialistiska men med större finkänslighet och mognad.

Betyg 3

En intressant skildring från järnvägens barndom.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Gäst hos verkligheten av nobelpristagaren Pär Lagerkvist ska tydligen vara något alldeles enastående. Det framhålls inte minst av förordet skrivet av Ola Larsmo. Enligt Larsmo är verket bättre än Barabbas och Bödeln. Han har rätt till sin åsikt, men jag håller inte med.

Jag klarar inte av att känna någon sympati med huvudpersonen Anders. Vilken grubblande tråkmåns. Som liten är det som sysselsätter hans tankar att ingen i familjen ska dö, allt ska alltid vara som vanligt. Han smyger ut i skogen till en flat sten, som han lägger sig på och ber enträget om just detta.

Han får för sig att modern och systern, när de råkar tala lågmält med varandra, talar om hans nära förestående bortgång. Varför kan de annars inte tala högt? När han får veta att mormor lider av en obotlig sjukdom vill han helst inte träffa henne. Eftersom hon är döende är hon i princip död för honom. Inte förrän hon verkligen dör kan han känna lättnad.

Så når Anders ungdomsåren, och givetvis är då den rådande känslan ångest, vad annars?

Det här är en klassiker som man gärna kan läsa. Den omfattar inte så många sidor. Men jag väljer Barabbas, Bödeln, Dvärgen eller Ahasverus död alla dagar i veckan!

Betyg 2

GÄST HOS VERKLIGHETEN Pär Lagerkvist Bokförlaget Aldus/Bonniers 1949

Pär Lagerkvist mottog nobelpriset i litteratur 1951, motiveringen lyder ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor” . Detta är det första jag läser av Lagerkvist, mycket av det han skildrat verkar vara självbiografiskt, han lär ha sagt sök mig i mina böcker.

I denna roman berättar han om sin uppväxt med sin familj, ett tryggt hem men också allvarligt och religiöst. De bodde ovanför stationshuset, där hans far arbetade som bangårdsförman. Ett spännande ställe för barnen att växa upp i med liv och rörelse.

Fina minnen, ett när han och fadern ger sig ut på färd med en tralla längs järnvägen att hälsa på mor-och far föräldrarna på landet. Han kände en frihet att bara få fara iväg och ha sin fader för sig själv.

Men på en dag till en annan kom allvaret och rädslan in i Anders liv, några förflugna ord från en äldre som gjorde ett djupt intryck.

Efter hand känner pojken ett avstånd från familjen och det dystra religiösa, han söker sin egen väg.

Det är en fin berättelse man får, lättsamt skrivet. Man känner verkligen för den lille gossen, hans blick som inspekterar och det allvar som träder in. Dessutom är det så fina och klara miljöbeskrivningar. En något kort berättelse, men som innehåller så mycket.

Betyg 3