Harry Potter är ett litet barn när hans föräldrar blir förrådda och uppspårade av Lord Voldemort. Mörkrets furste har som syfte att förgöra Harrys båda föräldrar som är motståndskämpar i Fenixordern. Meningen var att även Harry skulle stryka med den där ödesdigra kvällen, men något händer - och Harry Potter överlever. Omedveten om sitt förflutna växer Harry upp hos sin moster och hennes familj. Harry är inget älskat barn och hans egenheter och udda talanger kontrasteras mot den väldigt vanliga familjen, vars högsta önskan är att INTE sticka ut. På sin elfte födelsedag ställs Harrys liv i nytt ljus när han mottar ett intagningsbrev från Howgwarts trollkarlsskola och där tar sig berättelsen om Harry Potter sin början. Vi följer honom på hans upptäcksfärd i magins underbara Värld och delar hans vardagliga vedemödor, med förälskelser, ensamhet, ifrågasättande av sitt öde. Från och med första boken är Lord Voldemort en viktig pusselbit för Harrys identitet. Efter det misslyckade försöket att låta Harry gå samma fruktansvärda öde till mötes, som sina föräldrar, försvinner Voldemort och trollkarlsvärlden gör sitt bästa för att återhämta sig efter diktaturens år av tortyr, försvinnanden och förrädare. Dock kommer Harry Potter under sina skolår tvingas möta sin värsta fiende vid flera tillfällen. Han kommer också tala för döva öron när han uppmärksammar sin omgivning på att ondskan ärpå väg tillbaka. Harrys kamp för att hitta sig själv, är en kamp som samtidigt innebär en psykologisk resa in i ondskan. För Lord Voldemort och Harry Potter, är, trots att de upplever sig vara motpoler, oupplösligt bundna till varandras öden. "Harry Potter och halvblodsprinsen" slutade med Severus Snapes förräderi mot Harrys älskade rektor Dumbledore. Denna bok tar vid när ondskan redan omslutit trollkarlsvärlden och Voldemorts motståndskämpar tvingas fly för sina liv. Harry vet om, att hans liv är sammanflätat med Voldemort och att en av dem måste dö - för att den andra ska leva. För att beskydda dem han älskar försöker han avgränsa sig och samtidigt fullfölja det uppdrag som Dumbledore gav honom, innan han blev mördad. Med fara för sina liv börjar en upptrappning inför den sista striden, som bara en kan vinna.....
Jag tycker det är vanvettigt svårt att skriva en recension på den senaste boken om Harry Potter, sista boken i serien. Man vill inte avslöja för mycket, men utan belysa historiens grund förlorar recension i värde. Det som är mest uppenbart med böckerna är deras förmåga att fånga läsare på alla olika nivåer. Vi har alla olika mönster som vi letar efter när vi läser. Vi vill känna igen oss och när mönstret faller på plats - då kommer den där underbara känslan av att KÄNNA bokens karaktärer. Därför vill man läsa, för att möta sig själv i en bok. Man kan således läsa böckerna som lust litteratur, magiska omgivningar, fantastiska beskrivningar av en facinerande Värld som uppväcker barnet inom oss alla. Drakar, överfyllda bord med delikatesser, spöken, gåtor, enhörningar och magiska böcker, det är ingen hejd på fantasin. Man kan också läsa böckerna som en berättelse om hur en pojke växer upp och lär sig saker om sig själv och om andra. Böckerna handlar om att bli vuxen och förstå sin uppgift i livet. Så kan man också läsa böckerna som spänningsberättelser med äventyr som alla för läsaren en liten bit längre mot slutmålet - den sista striden. Eller så ser man böckerna som politiska manifest som berättar om hur en diktatur växer fram och målar upp en värld av maktlöshet, men också mod och kärlek. Böckerna passar med andra ord, väldigt många läsare. Och däri ligger böckernas främsta värde. De lockar till läslust och mig veterligen är den allmäna reaktionen på utgivningen av varje ny Potterbok - även när de är på originalspråk, ojämförlig! Även människor som drar sig för att läsa engelska och för länge sedan glömt alla traggliga glosor, kastar sig över böckerna. Det är unikt och det är kännetecknande för alla böckerna om Potter.
När jag läser böckerna ser jag de politiska mönstren tydligt. Rowling berättar om facism, om ondska som tränger emellan familjer och vänner. Den ondska som splittrar medmänniskor och får oss att känna "dom" och "vi". Det är många författare som berättat samma historia, men mig veterligen är det ingen som gör det så bra som Rowling. Dock är budskapet tillräckligt subtilt att man kan leva sig in i det utan att känna sig tvingad att se mönstren i sin omvärld - och så tycker jag det ska vara skönlitterära böcker som dessa. Budskapet når fram - men författaren skriver inte läsaren på näsan och den attityden uppskattar jag. Så? Vad är det för likheter mellan Harry Potters trollkarlsvärld, kampen mot ondskan i form av Lord Voldemort och nazismen personifierad i Hitler - som jag kan se?
1. Lord Voldemort har en bakgrund som liknar Hitlers. Han växte upp utan att känna sig värdefull, först i sitt aktiva val att trycka ner människor runt omkring sig, upplever han sig "bli till". Han personifierar sig med avgränsningen mot de som inte tycker och tänker som honom. Vidare är han besatt av att eliminera spåren av sitt förflutna. Även de som inte är kopplade till hans förflutna men är mugglare (människor som inte kan bruka magi) blir en nagel i ögat för Voldemort. Dessa anses vara smutsiga och förorena renrasiga trollkarlars blod.
2. Rashygienen är en viktig komponent i berättelserna om Harry Potter. Harry kommer tidigt identifiera sig med den utsatta och vända sig mot dem som upphöjer sig själva med grund bara i sitt raspåbrå. För Voldemort handlar rashygienen inte om förmågan att bruka magi, Voldemort dömer ut människor för att de fötts av mugglare.
3. Lord Voldemort attrakterar framför allt osäkra individer som bygger upp sin självkänsla genom att trampa på andras. "Jag kan inget, jag vet inget, men den ras jag tillhör är den bästa i hela Världen". Få av Voldemorts anhängare förstår konsekvenserna av sina val. De ser fördelarna i att få höga poster, trycka ner de personer som de föraktar i smutsen och känna sig förmer.
4. Metoderna för att uppnå makt liknar nazismens. Voldemort utnyttjar rädslan att tvingas handla - (med konsekvensen av likgiltighet, blundandet inför ondska som inte försvinner för att man stänger den ute) och in i det längsta vägrar folk förstå vad som är på gång. Varningstecknen ignoreras, "hear no evil, see no evil, talk no evil". Väl vid makten använder Voldemort sig av media, han förhindrar oppositionen att protestera. Motståndare och deras familjer tas till fånga. De torteras och omvänds genom utpressning. Voldemorts mål är inte att begränsa rörelsefriheten för halvblod. Han vill förinta dem helt.
5. Voldemort omger sig av ja-sägare. Hans dödsätare är hans undersåtar, inte hans konkurrenter eller medarbetare. Allt ligger i händerna på en person och hans godtyckliga hat.
Jag facineras över hur makalöst briljant Rowling byggt upp personkaraktärer, miljö och intrig. Rädslan för att den sista boken skulle göra ett magplask fanns där från första början. Jag har aldrig varit mycket för uppföljare, eftersom jag vet att de ofta bygger vidare på grundidéen och bara återanvänder samma komponenter men på andra sätt. Dock skulle man kunna säga att serien om Potter är EN bok. En fantastisk bok med ett genomtänkt och smart slut. Boken om Harry Potter (om jag får uttrycka det så) är läsglädje. Det liknar inget jag varit med om tidigare - och jag har läst mycket! Denna sista bok om Harry Potter vidgar perspektiven ytterligare. Rowling lyckas lyfta upp tidigare endimensionella karaktärer och driva dem rakt in i läsarens hjärta! Under läsningen pendlade jag mellan viljan att ge boken en jordgubbe och insikter att det egentligen är hela serien som jag åsyftar ett sådant betyg - inte bara denna sista bok. I min lilla betygsvärld får jag enbart dela ut 10 jordgubbar i livet. Nya favoritböcker trycker undan tidigare, så att bara de allra starkaste stjärnorna får lysa i mitt bibliotek. Om "Harry Potter and the deadly hallows" förtjänar en jordgubbe vet jag inte. Serien i helhet får en femma i betyg. Den sista boken fulländar serien. Jag ligger snuddande nära en jordgubbe - men ändå inte. Så Harry Potter får ett smultron istället.
Och Rowling bugar jag för, för hon är vår tids bästa äventyrsförfattare.
// ElinLeticia - 2007-09-21
Det är dags för Harry Potters sista år på Hogwarts. Den lilla pojken som i början av serien var naiv och barnslig har nu vuxit upp och blivit något av en man. Tillsammans med bästa vännerna Ron och Hermoine struntar han i att återvända till skolan för att istället ägna sig åt planer och handlingar för att lyckas besegra lord Voldemort. Döden tycks ständigt vara närvarande de tre vännerna och att nå till målet är allt annat än enkelt.
Såklart kunde jag inte vänta på den svenska översättningen av den sista boken i serien om Harry Potter att komma ut. Dagen den engelska versionen släpptes hade jag äntligen upplösningen i min hand och det var med både spänning och glädje jag började läsa.
Att boken skulle vara en besvikelse fanns liksom aldrig i min värld. Efter att ha skrivit sex underbara böcker om en magisk värld fylld med underbara och mindre underbara personligheter kunde jag inte tänka mig att den sista och sjunde delen skulle kunna vara något annat än bra. Självfallet hade jag rätt.
Från första sidan slungas läsaren in i Harry Potters värld och vardag och boken lyckas med att aldrig vara tråkig. Den är både annorlunda från de tidigare böckerna samtidigt som den är glädjande bekant. Helt ärligt är Harry Potter and the deathly hollows den bästa delen i serien och ni som ännu inte har läst upplösningen har flera timmars god litteratur framför er. Att boken ständigt bjuder på nya överraskningar och vändningar är ett stort plus och boken förtjänar det allra högsta betyget.