Vad vill Trosell egentligen? Vill hon skriva om realistisk skildring av de underbetalda, icke uppskattade, icke uppskatade städares arbetssitution? Eller vill hon ge sig på att göra en kriminalroman? Eller är det en relationsroman?
Ja, frågorna blir fler än svaret: Ingetdera. Hon blandrar och ger, hon presenterar en fantastiskt långsam historia med alltför otroliga händelser. Ingenting är egentligen bra.
Utom då möjligen språket, som känns ganska fräscht. Och formen är också lite intressant, de korta kapitlen med inblickar i någons (man vet inte vems, egentligen, förrän på slutet) sinne och tankar.
Men det räcker inte högt på betygsskalan ändå.