Någon gång i början av förra seklet anländer den unga Irene Bear till Norfolk Falls. Hon har fått anställning som sällskapsdam på en mindre herrgård och det i grevens tid. Hon behöver fly från sitt tidigare liv och har ingenstans att bo. Men det blir inte mycket av med det bekväma liv hon förväntat sig, även om hennes arbetsgivare mrs Emma Bloomsworth verkar vänlig och positiv. Irene får genast i uppdrag att läsa ett manuskript på en icke utgiven bok för att kunna diskutera den med Emma och ganska snart dyker några gäster upp som på olika sätt stör Irenes sinnesro...

Rydberg har velat skriva en gotisk skräckroman med inspiration från äldre brittisk litteratur. När den presenterades i Babel var jag ganska negativ och befarade explicita skildringar av elände och våld, då CR tidigare visat prov på hög kapacitet inom det området. Lyckligtvis hade jag till viss del fel, visst förekommer både övergrepp, våld och andra perversiteter men de berättas om i andra hand istället för att skildras rakt av. Vilket dels gör dem lite mindre påträngande, men framför allt frågar sig läsaren om det verkligen skett eller om personerna berättar för att göra sig märkvärdiga och skrämma i synnerhet Irene? Värdinnan Emma pressar nämligen sina gäster att dela med sig av innersta och mest obehagliga hemligheter. Så jag hoppas att CR läser detta och mottar mina ursäkter ;-)

För boken nämligen väldigt bra! CR spelar skickligt på igenkänning och lägger ut ledtrådar till andra litterära gestalter och trender. Den inledande Jane Austenkänslan försvinner snabbt när man får reda på Irenes bakgrund, den unga Catherine påminner om en annan romanfigur från samma tid och den mystiske Sommer ger vibbar till Mästaren och Margarita. Leslie är lika ointressant som förförare alltid är. Butlern Beardsley är väl en omistlig karaktär i den gotiska traditionen, allestädes närvarande, hör och ser allt. Berättelsen är bitvis surrealistisk, i synnerhet i slutet, och ledtrådar läggs ut åt alla håll men leder ofta ingenstans. Någon jag gillar, hellre ovisshet än förutsägbarhet! Eller är det jag som inte begriper...;-(

Ett omistligt citat: ”Det var en förfärlig, vacker natt. Den hade en skoningslös skönhet, som varje natt bör ha.
Catherine grät. Det fanns inget konstigt med det. Vad är det som är konstigt med en kvinna som blivit förskjuten gång på gång utan att ens veta om det? Hela hennes liv var utplånat men så hade det ju sett ut redan från början.”

Ord och inga visor, Carina Rydberg is back!

Betyg 4