Målaren Stefan, 55+, har bestämt sig för att måla en sista lägenhet innan han tar livet av sig. Allt band till exfrun, barn och syskon är avslitna och drömmen om egen målerifirma har sedan länge gått förlorad, liksom hans bästa vän och livet i småstaden. Han passar inte heller in i storstaden, han känner sig fortfarande som en gäst och livet är tomt och ensamt.

En debutroman om klass, arv och pengar, en sorts modern proletärroman där i stort sett allt går åt h-e för Stefan. Även barndomen är fylld av misslyckade semestrar, besvikelser och brist på det mesta. Även om Stefan gör sina misstag är det ”de rika” och "samhället" som är den stora orsaken till att allt går på tok. Enligt författaren är det omöjligt för den som har fel bakgrund att lyckas och bli accepterad i finare kretsar. Läsaren undrar förstås varför det är så viktigt att vara där, men författaren blir oss svaret skyldig...

Som nästan alla författare numera är Karin Magnusson journalist, och dessutom programledare, även om jag inte kan placera henne. Säkert har hon några poddar också... Boken kunde blivit bra och ett plus för hennes kunskaper i Stefans hantverk. Stockholmsvitt är en färg, en nyans av vitt om någon undrar. Men hennes fixering vid elände och misslyckande gör berättelsen tungläst och deprimerande. Inte för att jag kräver framgång och lyckliga slut, men lite nyanser och oförutsägbarhet är inte fel. Här är allt bara nattsvart men jag misstänker att hon får höga betyg av sina vänner i kulturetablissemanget...

Betyg 2