När pandemin slår till mot USA föreslår Lucys exman William att de ska fly New York och ta sig till ett hus han hyrt vid kusten i Maine. Tveksamt accepterar Lucy, fast övertygad om att det bara kommer att handla om några veckor. Men pandemin brer ut sig, veckorna blir månader. Lucy klättrar på väggarna, längtar tillbaka till livet som det var förr och tröstar sig med långa promenader. Men i tystnaden finner hon vila och lugn, och så småningom nya vänner som inte är nya för läsaren. Förhållandet till William går in i en ny fas och långsamt får livet en ny skärpa...

Ännu en bok om Lucy Barton, Strouts alter ego. Boken utspelas innan och delvis samtidigt som hennes förra bok Olive igen men i samma stad. Läsaren känner igen sig, de vardagliga händelserna är allmänmänskliga och en spegelbild av samhället. Karaktärerna är väl skildrade, lite udda men oupphörligt intressanta. Parets barn Chrissy och Becka spelar en större roll än i tidigare böcker. Mycket dialog och korta kapitel gör boken lättläst. Fonden med pandemin ger en ny dimension till berättelsen, den stora förändring i livet som i synnerhet drabbade äldre personer och hur olika personer hanterade hotet. William såg faran innan de flesta andra och var stenhård med att lämna stan, använda munskydd och hålla avstånd. Medan andra bara skrattade – tills de blev sjuka! Trots att det inte är så länge sedan känns det som att nedstängningen nästan är glömd idag. Ett bevis på människors anpassningsförmåga – eller deras lättsinne och förmåga till förträngning...?

Trots allt som är bra känns boken ett snäpp svagare än hennes övriga. Kanske för att man känner igen stilen, kanske för att karaktärerna börjar gå på tomgång och upprepar sig. Som att Bob Burgess fick skulden för att hans bror Jim orsakat faderns död. Igenkänning i all ära, det kan bli för mycket av det goda.
Men Strout levererar igen och boken är mer än läsvärd!

Betyg 4