Ännu en berättelse från den lilla staden Crosby i Maine. Advokaten Bob Burgess har blivit engagerad i en mordutredning, en man anklagas för att ha mördat sin mor. Han har också blivit vän med Lucy Barton, som flyttat till Crosby med exmaken William. Tillsammans tar de långa promenader, talar om hur livet är och hur det kunnat bli.
När Olive Kitteridge får höra att den kända författaren Lucy Barton finns i stan ber hon Bob att ordna ett möte. Hon har en historia att berätta, Lucy lyssnar, de blir vänner och fortsätter att berätta historier för varann.

Elizabeth Strout har gjort det igen, skrivit en varm, sorglig och djupt mänsklig berättelse om nya vänner och gamla kärlekar, om åldrande och familjekonstellationer, om att bli osams och försonas men också om hemligheter som kanske aldrig borde yppats. Här är Olive och Lucy bara bifigurer, i centrum står den godhjärtade Bob Burgess och hans familj och vänner. En 65-årig ”syndätare” som Lucy säger, den som tar på sig skulden även om det inte krävs av honom. Men även hos folk i samhället ger åldern en insikt som leder till hjälpsamhet och tolerans snarare än likgiltighet och egoism. Man anar en subtil protest mot den värld som maktens gamla gubbar håller på att fördärva.

Bokens styrka är skildringen av en vänskap som växer till kärlek. Det är så väl skildrat, jag känner själv igen den bitterljuva plågan av en kärlek som inte får gå hela vägen, samtidigt med vetskapen att det är bäst för alla att det förblir så. Som Jim säger i boken ”det finns inget sexigare än att prata”, klart farligare än flirt och uppvaktning. Men en sådan kärlek behöver inte vara olycklig, under förutsättning att man redan lever i en bra relation. Känslan av det man fått av bekräftelse och själsfrändeskap är något man kan bära med sig resten av livet.

Ska jag säga något negativt är det skildringen av Bobs bror Jim, den köper jag inte fullt ut. Även relationen mellan Olive och Lucy går lite på tomgång, kanske är det dags att pensionera Olive på riktigt nu? Men det är bagateller, man imponeras av hur väl Strout skriver fram relationsdramatik som handlar lika mycket om förståelse och stöttning som om konflikt, även om hon inte väjer för våld och övergrepp. Förstår inte hur hon klarar att skriva som hon gör, vet ingen svensk författare som är på den nivån.

En bok att älska och må bra av!

Betyg 4